Kasimir och Karoline kan närmast beskrivas som en moralitet där den nyligen arbetslöse Kasimir förlorar sin nöjeslystna Karoline i krisande mellankrigstid. Spelplatsen är Münchens årliga oktoberfest och i Olaf Altmanns scenografi består den enda möbeln i det barskrapade scenrummet av ett långbord där ölsejdlarna är framdukade redan när publiken går in i salongen. Raden kulörta lyktor i scenens framkant markerar också spelplats.
Här står Magnus Roosmanns Kasimir med Karolines rosa väska fasklämd i handen, innan Rebecka Hemses Karoline och de andra karaktärerna ansluter sig. Vända mot publiken tittar de tyst ut i auditoriet i vad som ter sig som en evighet innan första repliken faller. På samma sätt fortsätter Thalheimer dra ut på varje scen, ta om och artikulera. Scenerierna är nästintill grafiskt komponerade där skådespelarnas stela kroppar ger desto mer utrymme för detaljerade minspel.
Det absurda står dock aldrig i vägen för det känslomässiga, gestalterna i detta arkaiska landskap blir såväl universella symboler som blod- och köttfyllda människor.
Rebecka Hemses Karoline, dockliknande i sina korksruvslockar och spända, smala armar är lika delar uppror och offer, och Roosmanns Kasimir, intensiv i sin sammanbitna fyrkantighet, en bomb nära att brisera.
Det är en lysande ensemble. Johan Holmberg, som med säregen komisk timing lyfter sin timida tillskärare till något sällsynt rörande. Erik Ehns kvinnomisshandlande Franz – en kombination av spattig nervositet och hänsynslös oberäknelighet – vars papphammarlika uppgörelse med en stulen, låst attachéväska sent ska glömmas. Carl Magnus Dellows och Jonas Bergströms överklassgubbar, groteska i sitt frosseri och människoförakt, ivrigt kladdande på Sofia Pekkaris och Jennie Silfverhjelms alltför unga festivalbesökare som vrider sig som maskar i deras händer. Och så Nadja Weiss nagelbitande, stryktäcka drömmare, någonstans hoppfull i allt det svarta.
Det är ett drama som lika gärna hade kunnat utspelas idag och det är också dagens Stockholm som påtagliggörs när, i en av de vackraste slutscener jag sett, fondens dörrar öppnas rakt ut mot gatan och snöstormen släpps in på scen. Det har vi väntat på länge.
Loading ...
