Katarina den stora på Teater brunnsgatan fyra

Också vid mötet med Katarina den stora rafsar jag ned citat. Men denna gång inte för igenkänningens och allmänmänsklighetens skull, utan för att de skapar rysningar.
Katarina den stora, rysk drottning, har inte blivit ryss av slapphet. Nej, inget hon gör är slumpmässigt eller ungefärligt utan beräknande och känslokallt. Hon är en kvinna ”vars flämtningar är historiens vingslag som snuddar vid våra pannor, en kvinna som ”gråter av strategiska skäl” därför att ”känslor orsakar mycket skada om de inte bärs av skarpsinne”.
   Katarina den stora i Lena Nymans gestalt är ett koncentrat av kraft och målmedvetenhet. I hennes värld är samtliga människor, inklusive barn och äkta män, marionettliknande undersåtar, dugliga bara om de är hennes maktsträvan till gagn. Också sufflösen, som på premiärkvällen rycker in med text, behandlas med överlägsenhet, som om hon störde föreställningen snarare än bistod den.
Men den bräckliga gestalten på scenen avslöjar att Katarina trots sin storhet är mänsklig – en darrande hand, en glimt i ögat. Slutbilden visar henne fängslad i en klänning upphängd i trådar i taket. Och plötsligt är det Katarina som är marionetten – en ensam gestalt i en värld långt ifrån redo för kvinnlig makt.