Katarina och språkets dramatik

Det är synd att bokförlagen så sällan ger ut dramatik; att läsa pjäser kan vara en spännande och fantasieggande upplevelse.

Det första skådespelet, Kristallvägen, börjar på skärtorsdagen i en lägenhet ute i förorten. En familj har samlats för att äta påskmiddag tillsammans. Det visar sig snart att de alla har någonting att dölja för varandra. Sonen Stig, som nyss kommit hem från en lång resa, har begått ett svårt brott och systern Klara, som uppvisar ett djupt destruktivt beteende, bär på en aggression och längtan efter sin mor Rosa. Modern har i sin tur ett komplicerat och tvångsmässigt förhållande till fadern Karl. Sonen Stigs före detta hustru, invandrarkvinnan Freskia, får illustrera språkets brist på självklarhet genom sitt prövande och felsägande. I slutet av pjäsen framstår hon som en riktig påskhäxa, där hon uppenbarar sig på skärtorsdagskvällen för att avslöja det brott som Stig har gjort sig skyldig till.

Det är som vanligt orden i Katarina Frostensons pjäser som tar plats på scenen istället för skådespelarnas kroppar.

”Det blir det mörka möra röda, nästan svarta köttet, viltet, det blir gelé av rönnbär, stora vackra rönnbär, som kulor som stannat mitt i hjärtats gång …”

Trots det otroligt vackra språket kan man se en fara i att pjäsen skulle kunna hamna i ett sorts pratighet, odramtiska ordflöden, istället för ett gestaltande vid en uppsättning. Ibland blir de unika bilderna som finns i Frostensons pjäser för många. De riskerar helt enkelt att likna ironier över ett poetiskt språk, vilket i längden inte fungerar dramatiskt.

Fortsättningen, det andra skådespelet Safirgränd, är egentligen Kristallvägens andra akt. Här är Klara huvudpersonen. Hon har gått ifrån sin familj på Kristallvägen, hem till den mycket äldre Marcel, som hon lever tillsammans med. Han sitter med solglasögon i lägenhetens mörker och väntar på henne. Tidigare upplevelser av förföljelse och krig har gjort honom paranoid. Rasismen lurar runt hörnet i förorten, för krigens offer har flyttat in i det idylliska folkhemmet.

Den förlust som gröpte ur personerna på Kristallvägen blommar ut på Safirgränd. Här får ordflödet äntligen gestaltning och kropparna tar plats på scenen. Det blir verkningsfull dramatik. Människornas relationer är präglade av främlingsskap och färgade av en oundviklig aggression. Stigs förhållande till sin syster Klara är analogt med Marcels dotter Marie.

I slutet av pjäsen är Marie en docka i naturlig storlek som legat gömd i ett skåp. Minnets petrifiering av människan har helt enkelt gjort henne till en docka.

Efter läsningen framstår båda dramerna som en fungerande helhet. Det som kändes som en tvekande, otydlig pjäsläsning har förvandlats till en riktigt stark upplevelse.