Karl (Jonas Franksson) är överklasskillen som brukar hänga på Stureplan, festa och ragga brudar. Så förändras allt på en natt när han skoningslöst kastas in i en betongvägg under en vansinnesfärd med moppen från en blöt fest. Förlamad från midjan och nedåt finner han sig plötsligt vara i händerna på Ronny (Tomas Åhnstrand), en nästan jämnårig vårdare som de välsituerade föräldrarna har hyrt in. Själva har de inte tid att ta emot honom när han återvänder från sjukhuset efter 3 månaders intensivvård. De måste ju ta hand om sommarstället i Provence.
Men historien stannar inte ”bara” vid Karls öde, utan utvecklas snart också till en intressant klasskamp mellan de två. För även om Karl har blivit handikappad så försvinner inte hans sociala övertag. Själv bor han alltså i en lyxvåning i innerstan medan Ronny bor i ett höghusområde ”bakom vattentornet”. Och medan Karl slänger sig med vapenringar, kristallkronor och VIP-kort till Bindefeldt-premiärer, så drömmer Ronny om att bli hårdrocksstjärna i London. Och så är Karl inte heller sen med att låta sin bitterhet gå ut över Ronny. ”Sossebarn” och ”dyslektiker” är några epitet Ronny får sig tilldelad när han inte kan uttala Provence rätt eller fattar skillnaden på våning och lägenhet.
Och här ligger styrkan i Johan Bössmans och Robert Jelineks manus, hur de förvandlar en fysisk skada till en existentiell problematik. För frågan här är: vem är egentligen mest handikappad? Den adliga kosmopoliten och miljonärssonen Karl som sitter i rullstol eller Ronny som har ett Y-namn och knappt kan tala engelska?
Med i leken finns också Emma med Gucciväskan (Harleen Sandelin), Karls flirt som var med vid moppeolyckan och nu känner skuldkänslor för att hon hetsade killarna att tävla med varandra, vilket föranledde kraschen. Men Karl vill ha mer än skuldkänsla. Han vill ha kärlek – och det är Emma oförmögen att ge.
Det är en välspelad och träffsäker ensemble som gestaltar dramat där Jonas Franksson, själv delvis rullstolsbunden, imponerar mest som Karl. Många minns honom kanske som en av initiativtagarna och programledare för CP-magasinet, ett jobb som han sedan fick Stora journalistpriset för. Här visar han också talang för att vara en stor skådespelare som berör. En stark scen bland många är när Karl försöker spela gitarr med sina kraftlösa händer, men där finns också många tragikomiska. Som när han hjälplöst ramlar huvudstupa ner i toalettstolen. När solen går i moln är helt enkelt, titeln till trots, en av teaterhöstens små otippade solstrålar. Och är bra teater synonymt med att bli berörd så är detta en given femma i sitt lilla format.
Fotnot
När solen går i moln är ett samarbete mellan Teater De Vill och DUNS, en ungdomsorganisation inom Neurologiska Handikappades förbund.
Loading ...
