Varför väljer man en så stereotyp affisch till en så angelägen och välkomponerad pjäs som Katitzi på Folkteatern i Göteborg? Det smolkar till min bägare. För hur många gånger har man inte sett den där närbilden på den vackra flickan med det mörka långa håret och den genomträngande blicken, när det handlar om romer?
Men okej. Lite smolk är inte hela världen när det handlar om en lyckad uppsättning.
För det här fungerar fint, inte minst tack vare raketmässiga dramatikern Emma Broström och hennes sätt att ta sig an Katarina Taikons självbiografiska ungdomsböcker på. Broströms Katitzi och hennes familj har flyttat in i en samtida höghuslägenhet – ett anonymt miljonprogram antyds elegant i fonden av scenografen Sören Brunes.
Språket är uppdaterat, med aktuella referenser till det på intet sätt sinande förtrycket av romer världen över. Kort sagt ett välsvarvat manus, som rutinerade Lars Eric Brossner och hans skådespelare gör rättvisa.
Cecilia Milocco ror i land med utmaningen att spela nioårigt charmtroll, och får till en oemotståndlig Katitzi. Hon pendlar mellan sprudlande och ängslig, mellan drömmande och upprorisk – utan minsta antydan till överspel. Imponerande.
Styvmodern eller ”tanten” spelas välavvägt av Ulla Svedin, som tack och lov slipper förkroppsliga en enbart ”ond” karaktär. Pappa Johan som görs av Lars Väringer har också fått fler nyanser än i tv-serien från 1970-talet, även om hans undfallenhet fortfarande känns provocerande gåtfull.
Sara Wikström dundrar in på scen som det ryska yrvädret Mami. Hon är milt sagt explosiv, men lyckas undvika muggig Singoallaromantik och förmedla ett genomträngande, allmänmänskligt vemod.
Musiken präglar inte oväntat kvällen. I foajén spelar Svarta Safirer och i salongen återkommer traditionella toner i lagom dos. På det hela taget är det här en väldisponerad föreställning. Många fallgropar pareras, och ändå blir det aldrig ängsligt. Tvärtom.
Loading ...
