Markurells i Wadköping utspelar sig den 6 juni 1913. Johan Markurell (Linus Lindman) ska ta studenten och Markurell (Henrik Johansson) mutar lärarkollegiet med fin frukost för att få honom godkänd. Samtidigt hotar Markurell släkten De Lorche med konkurs. Vad alla utom Markurell vet är att De Lorche (Hans Christian Thulin) är far till Johan.
De Lorche-klanens kostym är översållad med magnifika råttor. Markurells har kattanstrykning. Nästan alla i en solkigt gräddvit ton.
Själve Markurell ser ut som en bedagad rockikon från 60-talet och frun, den före detta mjölkerskan (Sofia Bach), koketterar och svassar med en enbent mjölkpall fjättrad vid rumpan. Min favorit är råttgängets skröpliga Malla Rüttenschöld (Niclas Ekholm), med sin stapplande gång, sin smackning och sina överklassmanér.
Överlag är känslouttrycken stora och svulstiga. Karaktärernas tics är överdrivet tydliga. Vem som är släkt med vem går knappast att ta miste på.
Scenografi och kostym sitter som en smäck. Den geniala smalspåriga järnvägen ger föreställningen intressant rörlighet.
Det sups, sjungs, kopuleras, spottas, stampas och kastas vatten frejdligt. Lite konfunderad är jag dock över att det spottas från både hög och låg och att fru Markurells pondus kommer lite på skam.
Burleskt. Buskis. Kitchigt. Med det underliggande allvar som är tragedins. Och varför inte? Pjäsen tål som nästan alla välskrivna verk att kläs i nya kläder, och jag fascineras över idérikedomen. Hur kommer man på att placera uppsättningen i en amerikansk sydstatsmiljö? En veranda med en orkester à la minstrel show känns här både galet och rätt.
Loading ...
