Det är svårt det där med klassiker. Att modernisera med måtta, eller gå fram med kniven, det är frågan. När Helsingborgs stadsteater för första gången på ett halvsekel sätter upp Hamlet blir det lite av varje. Långa shakespeareska fraser, som inte alltid blir levande och kroppsliga. Men här finns också effekter, musikval och kostymer som talar samtid.
Det är en tonårig Hamlet (Tobias Borvin) som produktionsteam och skådespelare skapat. Med luvjacka och t-skjorta med tryck. Det berömda vankelmodet är en brådmogen men osäker tonårings obeslutsamhet. Ofelia (Sofia Snahr) är gängligt tonårsslängig.
Ibland är det cool attityd och ett glidande flyt i scenväxlingarna. Uppsättningen kan kännas både tuff och kaxig. Men synkroniciteten brister genom stelare partier som känns olevande. Och då menar jag inte dödgrävarscenen, som blir både dödskallebuskis och zombieslagsmål. Dråpet på Polonius (Bill Hugg) blir blodstänkt melodram, och rätt vad det är påminner Gertrud (Cecilia Borssén) om Lady Macbeth.
Hamlet på fel sida Öresund är med andra ord ojämn. Scenografin har däremot poänger. Här finns en vallgrav med riktigt vatten mellan scen och salong, som Hamlet kastar både skolböcker och dolk i. Ofelia dränks dock icke däri, utan hänger sig. Spegelgolv och spegelvägg förstärker textens spegelmetaforer.
Michalis Kuotosogiannakis spelar Claudius med finurligt underspel i inledningen; avslöjar hans hyckleri med pliriga ögon, men försvinner sedan in i ett stelt representerande av makten i uniform. På slutet får Fortinbras vara med, ganska ovanligt i samtida Hamlet-uppsättningar, och de föregående dödsscenerna känns mera pliktskyldiga än laddade.
Det finns en hel del gott hantverk i uppsättningen. Men den får ändå svårt att bli en spegel för åskådarens innersta.
Loading ...
