– Välkommen på sommarteater! säger regissören Leif Stinnerbom med ett ironiskt småleende till en bekant i den inströmmande publiken innan föreställningen börjar.
Vid premiären på midsommardagen var det inte alls lika kallt, men på några få dagar har temperaturen sjunkit drastiskt och Västanå teaters medarbetare har tillbringat dagen med att försöka få tag på filtar till publiken.
– Det finns inga! Röda korset har inga, försvaret har inga, hemvärnet har inga, inte ens överskottslagret har några. Om det blir en katastrof i Värmland kommer värmlänningarna att frysa ihjäl, kan jag bara tala om, säger Leif Stinnerbom och skrattar.
Konst med känslor
Han brottas med en svår förkylning men ger knappast något matt och kraftlöst intryck, utan berättar engagerat om Västanås treåriga sommarprojekt med Selma Lagerlöf-teater i en ombyggd lada vid Rottneros park. I fjol var det premiär med Nils Holgersson, i år gestaltar man Kejsarn av Portugallien och nästa år är det dags för Gösta Berlings saga.
Leif Stinnerbom talar sig varm för känslorna i konsten – en bristvara, tycker han, i en tid då ironi och kall likgiltighet ofta värderas högre. Hans tankar speglas tydligt i föreställningen Kejsarn av Portugallien. Trots vinterkylan i salongen måste man vara gjord av sten för att inte värmas i själen av berättelsen om Jan i Skrolyckas outsinliga kärlek till sin enda dotter, Klara Fina Gulleborg.
Typiskt Västanå
Uppsättningen är färgad av de detaljer som är Västanå teaters kännetecken. Scenografi, dräkter, koreografi och musik har djupa rötter i nordisk, folklig tradition. Har man någonsin sett en föreställning av Västanå eller för den delen av Shikasta, Riksteaterns mångkulturella ensemble som Leif Stinnerbom var ledare för under tre år i slutet av 90-talet, känner man igen mönstret. Få teatrar är så här tydliga, vilket för några år sedan bäddade för en mycket träffsäker parodi i Karlstads nyårsrevy.
– Jag såg den inte själv, men några i ensemblen såg den och tyckte den var väldigt rolig, säger Leif Stinnerbom.
Vill inte vara ytlig
Han håller delvis med om att det finns en risk att man kopierar sig själv med en så särpräglad identitet.
– Men för mig är det en större fara att vara ytlig. Det var någon som frågade mig om jag aldrig blir trött på att vi dansar polska i varenda uppsättning. ”Men ser du inte hur mycket bättre skådespelarna har blivit på att dansa polska?!” undrade jag. Om man hela tiden ska göra nya saker, riskerar man att aldrig göra någonting riktigt bra. Man måste välja.
Drottning Selma
Kulturlivet i Värmland präglas i stor utsträckning av landskapets stora författare där Selma Lagerlöf innehar drottningtronen. Men är det helt självklart att dramatisera Selma Lagerlöf? Hon skrev ju ändå romaner och inte skådespel.
– Nej, det är inte självklart. Man måste ha en egen idé om hur man vill berätta henne, tror Leif Stinnerbom.
Han tycker att Västanås spelstil passar extra bra för att gestalta just Selma Lagerlöfs berättelser.
– Hon använde sig av ett poetiskt språk mitt i naturalismens tidevarv när andra försökte skriva så verklighetstroget som möjligt. På samma sätt har vi hela tiden försökt hålla den naturalistiska teatern ifrån oss. Filmen är så bra på att gestalta verkligheten att om teatern ska ha en chans måste den förstärka sin egenart. Ska man berätta om känslor på scenen är det inte alltid ord som passar bäst. Ibland är det bättre med rörelse, ljus, dans eller musik.
Loading ...
