Istället för att försöka göra något revolutionärt nyskapande av Julius Caesar har man fördjupat verket inåt, tills man nått nya dimensioner av konstnärlig densitet. Över hela föreställningen vilar en stilla elegans och säkerhet, byggd på den kärleksfulla omsorgen i varje detalj.
Sångarlaget är fantastiskt, med en extremt hög lägstanivå: här finns inga svaga kort. Starkast lyser Ida Falk Winland som den egyptiska drottningen Cleopatra. Hon strösslar ett generöst guldglitter i sina många arior. Den ekvilibristiska rösten påminner om Kerstin Avemos, fast ett nummer större.
Hennes älskare Julius Caesar görs av den engelske countertenoren William Towers, också han briljant. Han har en utlämnande, naken kvalitet i sin nerviga altröst. Några korta partier med alltför klent stöd i början överser man lätt med.
Överhuvudtaget verkar sångarna ovanligt trygga på scenen, vilket gör att de vågar vila i sitt eget uttryck och leverera varje melodislinga med verklig övertygelse. De backas upp av en danstrupp som gör en uppfriskande blandning mellan menuett och modern dans.
Handlingen utspelar sig i Egypten år 48 före Kristus. Den romerske kejsaren Julius Caesar blir kär i drottning Cleopatra, som enligt egyptisk sed är gift med sin egen bror, Ptolemaios. I ett missriktat försök att imponera på Caesar dödar den grymme Ptolemaios den romerske rebellen Pompejus. Han gör även närmanden mot Pompejus änka Cornelia, men hon och hennes son Sextus är bara intresserade av att hämnas den mördade Pompejus.
Ann-Kristin Jones är en trovärdig Sextus med uttrycksfullt mörkt hat i klangen. Hon drar ut på sina kadenser i smärtsamma ritardandon, i perfekt timing med orkestern, medan publiken håller andan.
Orkestern är förstärkt med barockinstrument och låter förvånansvärt tidstrogen. Den har ett framåtlutat driv som skänker liv åt föreställningen. En randanmärkning är att man ibland kunde önska mer rytmisk pregnans inom takterna.
Scenografin består av flyttbara egyptisk-inspirerade pyramider, som effektfullt öppnas eller sluts mellan varje aria för att bilda nya mönster. Kostymerna är fantastiskt skräddade i skimrande tyger som rör sig och böljar runt sångarna som om de hade eget liv. Det förhöjs ytterligare av den smakfulla, dämpade ljussättningen.
Och själva de fysiska förflyttningarna sker i takt med musiken. När vinet i kärleksscenen mellan Caesar och Cleopatra är uppdrucket tar någon bort glaset med en elegant gest, som en dans i miniatyr. En annan räcker fram druvorna i exakt rätt ögonblick. Följdenligt är också scenteknikerna med och tar emot applåder på slutet, ytterligare ett tecken på att i denna uppsättning glöms inget och ingen bort.
Dramatiken lyfts alltså fram med små medel. Plötsligt råa utbrott blir mycket effektfulla mitt i den sirliga elegansen. Moderna blinkningar blandas in i barockstämningen – helt briljant är exempelvis en scen med ett mordförsök mellan Caesar och Ptolemaios, som här omvandlats till ett ovanligt spänt kafferep. Eller när Caesar tar av sin guldbroderade rock och blottar en t-shirt med texten ”CAESAR” på ryggen.
Föreställningen andas omsorg, i varje söm och varje ton. Från orkesterdiket sprider sig via sångare och dansare en brinnande vilja att göra just detta verk så stor rättvisa som det bara är möjligt. Resultatet är en kärleksgåva – till publiken och till operakonsten. Opera är en svindyr konstform. Så här lyxigt borde det få kännas jämt!
Loading ...
