Och som exponering i mycket svagt ljus börjar det, med dansare stående vid rampen eller i fonden. Det slutar för övrigt på samma sätt, verket bildar en cirkel.
Kvarnström lyckas alltid med ljus, musik och rörelse skapa starka stämningar i rummet. XPSD är inget undantag, även om stämningarna här är mera sammansatta och abstrakta jämfört med mästerverket Destruction Song, som gick direkt till hjärtat.
Första avdelningen är ett enda långt crescendo, från det ljussvaga till det skarpt exponerade. Jukka Rintamäkis komposition är tunga, hårda rytmer. Dansen är däremot mjukt böljande genom hela sekvensen. Koreografen kallar själv sin stil för ”old school”, men så särskilt konventionellt är det givetvis inte.
Hans berömda rörelsefantasi är relativt tuktad, men formar ändå fantastiska flöden. I formeringarna är det tydligt att det finns lekfulla numeriska och geometriska samband. Dansarna ordnar påfallande ofta upp sig i mönster om två gånger tre. Det vill säga två speglande grupper med tre dansare i varje. Här finns inga solon, allt är svepande samstämmighet, intensiteten är utsökt mjuk även när tempot är högt. Däremellan förekommer linjeuppställningar som påminner om kontradans och barockens hovbaletter. Europeerna festdansade ju i strikt geometrisk ordning, innan romantiken bröt in med pardansen.
Just detta sker också i XPSD. Efter ett mellanspel där en dansare gång på gång sätter tre metallringar i spinn på nycirkusmanér, ändrar föreställningen karaktär. Andra avdelningen består av pardans, först ett par, sedan två, till sist tre. Här finns också ett tydligt romantiskt patos, av smärta och längtan.
Rintamäkis musik får mera melodiskt melankoliska inslag. Enligt Kenneth Kvarnström har de traditionella kvinnliga och manliga positionerna delvis skiftats om, och ibland är det den kvinnliga parten som lyfter. Ändå är helhetsintrycket en kärlekskoreografi som varierar och kommenterar den klassiska balettens mest grundläggande väsen. Så kommer hjärtekänslan in trots allt.
Loading ...
