Ballets Russes framträdande i Paris revolutionerade balettvärlden och även om Maurice Béjart inte hade lika stor betydelse förändrade även han dansens utveckling. I Béjarts Våroffer (1959) utformas offret som ett rituellt bröllop mellan två utvalda. Männen och i synnerhet den utvalde mannen (Anders Nordström) skildras som närmast instinktiva i sitt beteende medan den utvalda kvinnan (Marie Lindqvist) är mer lik en prästinna som medvetet fångar in den uppvaknande jordens rytm i sin kropp och förmedlar den till resten av stammen.
Marie Lindqvist rolltolkning är bedövande stark och hennes närvaro får luftrummet att vibrera.
Den från Balkan härstammande Angelin Preljocaj tar fasta på de folkliga bröllopsritualerna från denna region i sin version av Les Noces (1989). Kungliga Balettens dansare ger sig lustfyllt hän åt den komplexa ’parningsritualen’ där målet, vigseln, mer känns som ett tvång än som något att längta efter.
Trots den tragiska undertonen är kvinnorna starka och spelet mellan man och kvinna infallsrikt och understundom mycket vackert.
Det mest berörande med Thierry Malandains version av Bolero (2001) för tolv dansare är den mänskliga kvaliteten som präglar koreografin. Utan att förlora precision eller exakthet rör sig dansarna med en mjukhet som ibland får mig att tänka på barnets rörelser. Resultatet blir ett verk som skapar en ovanligt stark känsla av intimitet och humanitet.
Några som också bidrar till att göra denna kväll minnesvärd är Kungliga Hovkapellet under dirigent Graham Bond som ger dansarna stöd i Ravels Bolero och Stravinskijs Våroffer genom sin skickliga tolkning av de komplexa verken.
Loading ...
