Jonas Hassen Khemiri är en eftersökt person i dessa dagar då hans andra roman Montecore ligger färsk på bokhandlarnas diskar. Skolbesök, föredrag, intervjuer. Ändå utstrålar han ett märkvärdigt lugn då vi ses över en lunch.
– Jag har så svårt att förstå författare som inte är ödmjuka. Man måste bli ödmjuk, i och med att man ägnar så mycket tid till att känna sig som en idiot, till att inte nå fram, säger han. Det är svårt att skriva bra böcker. Jag önskar att det vore lätt, men det är faktiskt ganska svårt.
I teorin kunde Jonas Hassen Khemiri ha ägnat sig åt något annat, något eventuellt enklare. Han läste parallellt på Handelshögskolan och Universitetet, mest för att se om han klarade av det och för ”att få lugn gentemot släkten och pappa”.
– Handelshögskoleidentiteten blev ett skydd, ett sätt att skapa mig ett rum för mig själv, en bubbla där jag kunde fortsätta skriva. Jag berättade inte för någon att jag skrev, men skrev min första roman det året. Den blev aldrig utgiven.
I praktiken finns det inget alternativ för Jonas Hassen Khemiri. Orden är hans passion, rösterna finns runtomkring honom hela tiden och livet är lite som en potentiell researchresa dokumenterad i hjärnans imaginära mp3-spelare.
– Genom att jag skriver finns det en idé med att uppleva saker och ting. De gånger jag inte har fått skriva av mig blir jag till en väldigt osympatisk figur.
Leken med språket som identitetsverktyg, men också som maskeraddräkt och manipulation går igen i båda hans romaner. I Ett öga rött var det tankesultanen Halim som med sin konstruerade invandrarsvenska sökte en identitet i det arabiska i strid mot pappans försök till svennefiering. Montecore handlar om en far som fruktar ”utanförskapets smitta” och en son, vid namn Jonas Hassen Khemiri, som försöker bekämpa rasism genom att hitta på en egen bastardidentitet.
Även Invasion! handlar om identitet och om vem som tar patent på sanningen. I huvudrollen har Jonas Hassen Khemiri placerat den mytiska karaktären Abulkasem. Inte så mycket figuren egentligen, snarare är det namnet han utgår ifrån och han placerar sin pjäs i modern tid.
– Jag använder namnet som en symbol och Abulkasem är ett namn man kan spinna vidare länge på.
Han berättar att det finns en uppsjö av referenser till detta namn och ungefär lika många stavningsvarianter. Han gick själv igång på Abulkasem Ali Moharrem från Carl Jonas Love Almqvists läsdrama Signora Luna. Om Abu Casems berömda tofflor har annars såväl Strindberg som Heinrich Zimmer skrivit pjäser och den välkände muslimska kirurgen Abu al Quasim (936-1013), som skrev det medicinhistoriskt intressanta verket At-Tasrif, är språkligt försvenskad i namnstavningen Abulkasim (och latiniserad som Albucasis, Nationalencyklopedin uppger dessa varianter reds anm). Khemiri nämner även en tunisisk författare som han tror stavar sitt namn Abou L Qasim (med efternamnet Ach-Chabbi) och förklarar att ”abu” betyder ”far till” på arabiska. Ytterligare en förstärkning av identitetetsbegreppet alltså.
– I både Montecore och Invasion! pågår en strid om essensen av en person. I Montecore slåss sonen och barndomsvännen Kadir om den sanna versionen av en pappa. I Invasion! slåss ett gäng människor om sanningen om Abulkasem. Men Abulkasem själv får bara komma till tals en enda gång. Då använder han ett språk som ingen förstår och blir beroende av en lögnaktig tolk för att få ut sitt budskap.
Det var i hypen efter Ett öga rött som Benny Fredriksson, chef på Stockholms stadsteater, kallade Jonas Hassen Khemiri till möte. Egentligen fanns där andra som hade hunnit före, som kommit med pjäsförfrågningar tidigare. Men deras snack om slöjor, parabolantenner och förort var ingenting Jonas Hassen Khemiri tände på.
– Det kändes så begränsande, förutsägbart och tröttsamt för det var ju precis den bilden av ”den andre” jag ville utmana i Ett öga rött.
Men Benny Fredriksson gav fria händer. Jonas Hassen Khemiri tackade ja och skrev pjäsen om Abulkasem, som uppstår i de mest omöjliga och möjliga gestalter och vars identitet är omöjlig att definiera. ”Invasion får gärna mynna ut i ett ifrågasättande av svartvita kategoriseringar som ignorerar all form av komplexitet och grundar sig på en trygg dikotomi mellan oss och de andra” skriver Jonas Hassen Khemiri i pjäsens efterord.
– För mig handlar väldigt mycket om att förneka förenklingar, säger han. Jag ser det som utopiskt, men jag tycker om tanken på ett liv bortom begränsande kategoriseringar som till exempel etnicitet och kön.
Invasion! är visserligen Jonas Hassen Khemiris första pjäs men han beskriver relationen till teatern som en mognad kärlekshistoria. Det var när brodern Hamadi (numera elev på Teaterhögskolan i Stockholm) som trettonåring fick rollen som Jum-Jum i Mio min Mio på Dramaten som förälskelsen var ett faktum.
– Det är klart att storebrorsan blev berörd när lillebrorsan spelade teater, men efter det gick jag oavbrutet på teater. Jag såg allt och det var helt otroligt vad berörd jag kunde bli. När det var dåligt var det så smärtsamt att jag nästan inte klarade det. Teatern och jag hade redan från början en ganska stormig kärleksrelation. Nu när vi har gått igenom den där första fasen av galen passion är det lite mera soft.
Så säger han och det märks att han blir lite förtjust över sin kärleksliknelse. Under några år av intensivt teatertittande var den inre mp3-spelaren förstås i gång hela tiden. Det gjorde att det inte var särskilt svårt att själv skriva i dramatisk form.
– Det svåra var att hitta en tydlig riktning, eftersom jag hade samlat på mig så många saker som jag ville kommentera. Men med språket jobbar jag precis på samma sätt för scen som i en roman, alltså genom att försöka hitta en samklang mellan språket och personen som talar.
vad berörd jag kunde bli”
Med manuset i regissören Farnaz Arbabis händer känner sig Jonas Hassen Khemiri fullkomligt trygg.
– Hon är väldigt begåvad. Hon ser saker i texten och det känns som om den växer på grund av hennes reaktioner. Det finns verkligen ett stort värde i att lämna texten ifrån sig. Jag har själv inga ambitioner att bli regissör. Jag är inte begåvad för att visualisera saker.
Nej, Jonas Hassen Khemiri håller sig till orden. Han skriver hela tiden. Han skapar sina egna ord och filosoferar över befintligas betydelse.
– Det svenska språket är så oerhört vackert, speciellt i sin motsägelsefullhet. Tänk bara på ett ord som historia, som har två betydelser. På engelska heter det story eller history. På svenska blir det en så häftig bild, en så tydlig indikation på att historia alltid är en historia. Vi måste alltid vara vaksamma på vem som är avsändaren och varför avsändaren vill att vi ska tycka en speciell sak.
Han skrattar och inser att han precis gjort en kadirisk observation.
– Den borde jag haft med i boken.
Loading ...
