För Signalfel ska inte förstås. Den ska insupas, ungefär som en dikt av Vladimir Majakowski.
Den är som en frusen nanosekund, en surrealistisk irrfärd genom Stockholms hjärna med tunnelbanan som färdmedel – skriven som ett stödmanus till en actionfilm: snabba klipp, referenser och snack. Allt återgivet med ryckig dogmateknik för teatern där Khemiris kropp är kameran genom vars öga åskådaren inbjuds som medpassagerare – om än passivt.
För Khemiri interagerar inte inställsamt med åskådaren. Hans universum är i det närmaste hermetiskt tillslutet, vilket accentueras av det trånga källarrummet under Sergels Torg, den plats där några av de personer Khemiri gestaltar (Situation Stockholm-försäljaren, den förvirrade turkbruden, gatumusikanten) huserar i verkligheten. Dessutom får vi möta sexchattaren, journalisten, nyhetsuppläsare och många fler i ett slags stå upp-dramatik där de enda hållpunkterna för Khemiri blir hastigt uppsatta lappar på de skrovliga stenväggarna.
Om jag ska ha några invändningar så är det att det kan bli lite väl serietidningsaktigt. Och som Khemiri själv erkänner i texten – jo, det går lite väl fort ibland, vilket gör att även om det är superintelligent skrivet och framfört, från manus till ljuseffekter och sceniskt framförande, så är det som åskådare ibland lite svårt att hänga med i alla svängar. Eller snarare att blir berörd, skapa en relation till de gestaltade. Ändå gillar jag det. Hamadi Khemiri kommer att gå långt (hur gör Dramaten nu när man just har mist ett av sina stora affischnamn)?
Loading ...
