Att beskriva kuggarna som får systemet att snurra i världens bästa land är inte lätt. Då behövs Jonas Hassen Khemiri. Hans pjäs Apatiska för Nybörjare bygger på Gellert Tamas bok om de apatiska barnen som upptog vårt mentala landskap för några år sedan. Pjäsen hade sin urpremiär på Folkteatern i Göteborg 2011 (läs Nummers recension) och turnerade sedan med Riksteatern. Nu kommer den till Stockholms stadsteater i regi av Sara Giese och med en ensemble som spelar den lekfullt allvarliga texten med både fjäderlätt samspel i komiken och passionerat tilltal i tragiken.
I centrum för pjäsen står en utredare, en byråkrat och en politiker. Deras roller i turerna kring de så kallade apatiska barnen belyses inifrån och ut. Frågor om skuld och ansvar snurrar i den uppluckrade berättelsen om vad som hände när svenska myndigheter i mitten på 00-talet utvisade svårt sjuka barn och deras familjer på grund av ogrundade misstankar om att föräldrarna manipulerat barnen för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Skådespelare byter roller, miljöer skapas ur intet, textsjok tas om och loopar i olika varianter, fiktioner bryts och återuppstår. Men det här är inget krystat, konstnärligt krångel. Det är pjäsens högst naturliga andning. Det överraskar och chockar därför att vi plötsligt stirrar oss själva i vitögat.
Först in på scen kommer utredaren och hennes samvete. Två roller som sluter sig runt föreställningen och blir våra identifikationsobjekt och vägvisare. Khemiri är aldrig rädd för att upphäva realismen när språket och identitetens tvetydigheter ska tolkas. Joel Spira i rollen som inre röst åt Mia Rays desperata utredare är uppfordrande och auktoritär men kan också tappa status och tystas. Ann Petrén i rollen som chefen och ”lokomotivet” på flyktinganläggningen, som sedan blev regeringens byråkrat av högsta rang, är obehagligt bekant. Hon skapar en svensk arketyp som vi alla känner igen. Idealitet som härsknar och hårdnar till oigenkännlighet. Ole Forsberg är komiskt skrämmande med en sylvass gestaltning av den sympatiske tjänstemannen.
Bland de mest gripande scenerna handlar om den georgiska flickan Marina som berättas utifrån hennes klasskamraters perspektiv. Shima Niavarani och David Lenneman missar inte ett tonfall, en blick eller gest när de skildrar hennes fasansfulla historia. Khemiris styrka är just att han ofta beskriver sina karaktärer genom andras ögon – den stenhårda byråkraten genom hennes barn, den kallhamrade ministern genom de gamla grannarna som kände henne när hon var liten.
Scenografin bär sin tydliga symbolik. En tom vägg i björkfanér á la offentlig miljö används först lite slarvigt för att sätta upp dokument, blädderblocksblad och stora post-it-lappar. De sätts upp och glöms bort. Till slut får de byråkratiska attributen ändå sin betydelse i föreställningen. En del av väggen rasar och blottar en soptippsliknande ”backstage” där högar av papper och trasig omkullslängda kontorsmöbler vittnar om både moraliska och organisatoriska haverier. Musiken och energiska dans/aerobics nummer bryter av, höjer energin och underhållningsvärdet i föreställning – bitvis lite osmidigt men det kan vara premiärstelhet.
När pjäsen spelas några år sedan de apatiska barnen och även Tamas bok var en del av mediabruset stiger Khemiris text fram ännu tydligare. Den blir en vidräkning med vår feghet på ett mer allmänt sätt än tidigare. Vi vet att det här inte bara handlar om de apatiska barnen, även om det är deras öden som griper tag i oss med obarmhärtigt järngrepp.
Loading ...
