Kilen: Nästan ensam

Ja, för det är verkligen på tiden att Anna Pettersson får allt ljus på sig. Här har hon gjort nästan allt själv och lyckats fint med det mesta i en show som innehåller substans från såväl hjärta som hjärna. Det enda jag har att invända mot är det lite klyschiga metateatergreppet som går ut på att Anna då och då kliver ur roll för att kommentera sitt eget skådespeleri. Visserligen blir även det oftast rätt kul, men det känns inte desto mindre både uttjatat och internt.
   Fast i övrigt är Anna Pettersson alldeles lysande. För min del hade hon gärna fått hålla sig i rollen som kvinnan som tjuvlyssnar på sina grannar, men de underhållande sångnumren hade jag inte velat missa. Monologen, som är föreställningens stomme, är både välskriven och sådär vardagsträffsäker med halv skruv som självaste Kristina Lugns texter kan vara. En viss inspiration anas – de har ju faktiskt jobbat ihop en hel del.
   Jag tackar dessutom innerligt för underbara inslag som en ”Älskar, älskar inte”-scen med en kaktus istället för tusensköna; för att jag fick känna på påsen med de organ som Anna valt att byta ut i en extrem invärtes makeover och för att affischbildens paraply med de dinglande snopparna inte bara var ett lockrop åt oss sensationslystna journalister, utan verkligen dök upp i det glammiga extranumret och la de sista tokroliga pusselbitarna på plats.