Så vad blir det då om man ger Killinggänget fria händer att starta ett alldeles eget nöjesfält? Ett Killing field, förstås. En plats där folk tror att de ska bli roade, men istället blir förnedrade i ett lustigt hus som bara visar sig vara ”en helt vanlig fastighet med taxeringsvärde”. Och det betalar vi för, både en och flera kuponger.
Redan där osäkrar Killinggänget flera vapen: Vad spelar de egentligen för roll på scenen? Och vad spelar vi i publiken för roll? I sin Dramatendebut pekar de fingret åt allt och alla inklusive sig själva i ett metaironiskt work in progress där alla har sina tydliga roller: den onda och despotiska teaterchefen, underbart skruvat gestaltad av Malin Ek, de framgångsrika artisterna, den avundsjuka och fantasilösa administratören som i Reine Brynolfssons händer blir en bitter hämndgud. Och så den kritiska kritikern, här givetvis gestaltad av musikkritikern och Killingmedlemmen Andres Lokko som får bära hundhuvudet för alla oss som sitter på andra sidan staketet och ”pluppar” konstnärliga självmord enligt samma rationella mall som en kärleksscen.
Om man skulle trycka in Killinggängets Drömmen om Herrön i en teatervetenskaplig mall, så ligger spelstilen närmast tysk absurdism, understruken av Henrik Schyfferts obetalbara mc-renässans-retro-kreation signerad Erika Magnusson. Lägg därtill det överdrivna i allt.
Och det där med Herrön. Jo, den finns faktiskt. Någonstans utanför Karlstad, ett våtmarksområde som sägs ha ett rikt fågelliv. Och visst är det också fåglar vi ser på Dramaten, påfåglar med burrig fjäderdräkt och von oben-perspektiv. Men annars är förstås Herrön bara ett symboliskt namn för manlig vänskap och hur den kan skapa ogenomträngliga pakter.
Visuellt far tankarna till konstnären Eugène Janssons målningar av nakna män som poserar stolt vid havet. Jag tänker också på utställningen Dear friends på Kulturhuset i våras som visade amerikanska 1800-talsfotografier av män tillsammans. I Killingarnas fall är Herrön symbolen för en utopi där lyckliga pojkmän (varken pojkar eller män) går runt i sin oskuldsfullhet och skapar fulländade verk. Precis som i deras eget fall. En plats som sedan visar sig bli en dystopi när Martin Luuk skapar en maskin som slutgiltigt ska eliminera det kvinnliga släktet, vilket till och med blir för mycket för dessa manschauvinistiska herrar.
Jag tvekar mellan att ge tre eller fyra ”pluppar” till den här föreställningen, som stundom glimmar till av genialitet, men något faller på långsamheten och faktiskt blir den så otydlig som de själva påpekar i början.
En dramaturg eller regissör som mer osentimentalt hade kunnat ”killa” killingarnas darlings, hade gett snabbare och mer stringenta scener som renodlat den nummerrevy den nu är snarare än en helgjuten föreställning. Men sex riktigt smärtsamma gapflabb på 2 timmar och 40 minuter och en obetalbar Martin Luuk som försöker kidnappa sin musa Lokko till Skärholmen via tunnelbanan, räcker för att göra en gammal noppig kulturkofta som mig tillfredställd för en vecka framöver. Och det är ändå värt fyra ”pluppar”. Så, plupp, plupp, plupp och plupp, men bu för en femte.
Loading ...
