Sport och politik hör ihop. Är det någon som mot förmodan tvekar inför det faktumet, är det bara att blicka mot pågående OS i Ryssland. Likaså hör kultur och politik ihop – det går inte att ”party like it’s 1999”, som Prince konstaterade, och tro att samhällsutvecklingen kan hållas på avstånd.
De frisinnade själarna inne på Kit Kat Club i Berlin, i Fred Ebbs och John Kanders musikal Cabaret från 1966, försöker förtränga skeendena utanför väggarna i Berlin i början av 1930-talet. Resultatet när nazismen och den misslyckade målaren från Österrike tog kontrollen över Tyskland några år senare är väldokumenterat, och det är så klart inte svårt att se likheter med dagens Europa där liknande ideologier är på frammarsch bland fallerande ekonomier och arbetslöshet.
Uppsättningen av Cabaret i Malmö är ett samarbete mellan Malmö stadsteater och Malmö Opera, med anledning av att det i år är 70 år sedan operahuset invigdes. I Hugo Hanséns regi betonas samtidskopplingarna, inte minst har musiken fått uppdaterad klubbkostym – orkestern med sex personer förstärks av förinspelade och emellanåt rätt kargt pumpande rytmer. Och när huvudpersonen, den homosexuelle författaren Cliff Bradshaw (Kristoffer Berglund), skriver på sin bok gör han det förstås på en laptop.
Cliffs eskapader bland Kit Kats klientel, amorösa äventyr med bland andra nationalsocialisten Ernst Ludwig (Mattias Linderoth) och mötet med den sorglöst ginpimplande klubbdrottningen Sally Bowles (Sara Jangfeldt) sker via den naive Cliffs blick – en blick som alltmer fylls av insikter om verklighetens folk.
Föreställningen ska på turné under våren, och det är säkert därför som den är kompakt scenograferad. Rummet avgränsas av en triangelformad sarg med dörröppningar genom vilka karaktärerna gör entré. Det förekommer knappt någon lös rekvisita, sitter gör man till exempel i stället på ensemblens kroppar när de agerar säten i en tågkupé.
Genomgående är det kompetent och närvarande genomfört, det finns en täthet i dramatiken – spelscenernas replikskiften slarvas inte bort som ett slags transportsträckor mellan paradnumren. Sångmässigt finns en underliggande svärta i Jangfeldts Sally, medan Hans Peter Edh med gammaldags schlagerdarr på rösten gör ett rörande porträtt av den åldrade juden Schultz. Berglund är tyvärr ett nummer för liten i rollen som Cliff. Hans lite vilsna uttryck passar bra i början, men det blir problematiskt när hans karaktär ska mogna.
Kvällens stjärna heter Lindy Larsson, som med sin rakt igenom intagande tolkning av konferencieren befäster positionen som en av Sveriges mest fullfjädrade musikteaterartister. Med sin gängliga gestalt ansluter han lika självklart till ensemblens tajt koreograferade och vogueinfluerade nummer, som han i trikåer och stilettklackar behärskar klubbgolvet eller ensam vid scenkanten och till eget dragspelskomp fixerar publiken med vokal punch.
Cabaret i Malmö anno 2014 vinner på ett avskalat tilltal och medveten stilistik, där inga tillgjorda tyska brytningar eller slampigt exponerade kroppar tar udden av berättelsen. Lindy Larsson å sin sida är på egen hand värd ett extra steg på betygsskalan.
Loading ...
