Liverpoolfödde dramatikern och kompositören Willy Russells Blodsbröder, långkörare i West End, föddes i ett thatcherististiskt åttiotal där de sociala klyftorna gapade bråddjupa och arbetarklassen försökte återerövra sina rättigheter och sin forna stolthet. En politisk fond som inte känns helt osökt idag liksom den delikata frågan om rätten, framför allt för den välbärgade, till ett eget barn? Om Stadsteatern nu envisas med att spela musikal så är det passande att man gör det med någon slags socialt klingande patos.
Historien om tvillingpojkarna som skiljs åt vid födseln för att växa upp i varsitt socialt och ekonomiskt universum, belyser den eviga frågan om huruvida det är arv eller miljö som formar oss. Alexander Öberg har förlagt det nästan antika ödesbestämda dramat i ett countrydoftande rednecksbefolkat ingenmansland. Och den grekiska bockkören blir här squaredansande kitchiga kor i chaps. Stiligt och kreativt arbetat av scenografen Sven Haraldson, kostymören Elin Hagberg och maskören Patricia Svajger.
Man förstår att Öberg har velat bryta sig loss från musikalkonventioner och den disbänkrealistiska och präktiga estetiken som präglat tidigare uppsättningar. Här råder total anarki i barnkammaren bland maskeraddräkter, pappersmasker och leksakspistoler. Som för att inte verka vare sig för allvarlig eller för sentimental. Man skönjer kritik mot våldsromantik och kapitalistiska strukturer men när det bränner till desarmeras det med att; det här är ju bara på lek.
Om lekyran ibland går över styr så står det musikaliska stadigare. Musikerna, under kapellmästare Joel Sahlin, utgör navet i sin vykortsliknande kulörta scenlåda, växlandes mellan dansbandsgung, klassiskt musikalsnitt och rock. Detta tillsammans med Niklas Hjulströms bedagade cowboy tillika alterego Cue, som bränner av och får publiken att sjunga med i sin Burnin’.
Även om fru Johnsson klingar lite corny om musikaldebuterande soulprinsessan Jennifer Brown, fyller hon sin sjubarnsmorsa som ”ger bort” sin son med både hes innerlighet och en Annie Get Your Gun-isk kaxighet. Hela ensemblen av multibegåvade aktörer blänker till i fina solon och snyggt koreograferade kollektiva nummer.
Det må vara en dramaturgisk förenkling att fattigdom leder käpprätt i fördärvet medan penningstinna föräldrar och internatskola (jodå, strykjärnet putsades av rektorn) garanterar sorglöshet och styrelseuppdrag. Men den starka historien om en vänskap förseglad med blod och godis får mänsklig kropp i Anton Lundqvists plastiska överklass-Eddie och Albin Flinkas känsliga loser Micke. Man ska väl ha ett hjärta av sten för att inte gripas av deras duetter på väg mot det tragiska slutet.
Loading ...
