För det är i språket allting tycks börja. Och i familjens kommunikativa kollaps. Någonting som är fel med hela relationskonstruktionen; instängt och strukturellt skevt. Liksom orent.
Hos Malin Axelssons prototypfamilj dessutom jättemycket kladdigt och olyckligt. Fast uttryckt i en välspelad, vild, farsig, ibland mycket berörande, absurd tragikomedi. Som slutar i något slags mänsklig frigörelse, hur pass genomgripande må vara osagt.
Föreställningen gör vrålstart redan i foajén, med en ensemble i apmundering. När publiken väl tagit plats lägrar sig lugnet … en aning, och endast momentant och på ytan. För sedan börjar det roliga – utan att någon på scen mår ett enda dugg bra. No feelgood här inte!
Superhemmamammafrun Bibbi (Eva Melander) ser plötsligt sitt kontrolliv börja kantra. Pyttepappan Bosse (Julia Högberg) har nått vägs ände och känner sig som en misslyckad flopp. Tonårsdottern Barbara (Isabel Sollman) kontrar med att både vilja och inte vilja växa ut i livet och vuxenbäbisen Bebis (Isak Hjelmskog) tycks vara ett litet monster i full färd med att reda ut sin blivande mansroll redan på blöjstadiet.
Och så finns förstås de som ändå försöker forcera sina potentiella familjeproblem, som till exempel kostymgrannarna Anders och Agneta (Isabel Sollman och Julia Högberg), som gör äktenskap och barn till ”en egen grej”. Eller Yoga-Anders med ständigt stånd i chakrabrallan. Jojo, lycka till!
Det är ett bisarrt frigörelsedrama Ung scen/Öst släppt lös bland Magnus Möllerstedts scenkök, storskog, träd och huggkubb, och Malin Axelssons hantering av sin egen fragmentariska text känns överlag ryckigt befriande. Ett slags dekonstruerad, bråkig huller om buller-regi som är hämningslöst rolig – och som i längden också sliter rätt hårt på överraskningseffekterna.
Och förresten, hemmafruar, finns sådana fortfarande? Jo då, köksprimater av alla de slag är sega överlevare.
Loading ...
