Har det rentav blivit så att postdramatiken har gått och blivit tradition och traditionen plötsligt känns som undantag på svenska scener? Ja, i alla fall sitter jag länge och undrar om Dramatens högst traditionella uppsättning av den brittiska dramatikern Simon Grays Quartiermaine´s Terms (som regissör Gösta Ekman valt att kalla Främmande språk) är något slags skämt. Röda ridåer, Chesterfieldfåtöljer, fjärde väggen-teater och en spelstil på sömnigt lågvarv, inte en tillstymmelse till brännande konflikt. Till och med den före detta Moment-skådisen Andreas Rothlin Svensson har strött något högtravande Dramatenskt över sin orakade och egotrippade författarwannabee, som i lärarrummet lider alla helvetes kval efter att ha blivit lämnad av sin fru, men efter ett slaganfall oförklarat kravlar sig upp igen.
Möjligen är det inte roligare än så här i ett lärarrum, inte i Jan Björklunds samtida Sverige och inte i Simon Grays Cambridge anno 1961, där sex kolleger undervisar på en språkskola under rektorerna Eddies och Thomas överinseende. Den senare finns inte med på rollistan, den förste görs av en saktfärdig, inställsam och allorstädes närvarande Per Mattsson. Att de två har ett förhållande är tydligen något som mer eller mindre mörkats i originaluppsättningar, men som tackochlov inte görs affär av vare sig åt det ena eller andra hållet på Dramaten.
Det är i övrigt en ömklig skara lärare i kollegiet på Cambridgeskolan, som de krampaktigt vill framhäva som en av landets främsta. Alla har de byggt fundament av livslögner för att uthärda sina själars outgrundliga ensamhet. Per Svensson gör den vithårigt distingerade St John Quartiermaine, en konflikträdd herre som lider vänskapligt armod och ständigt räddar sig från vännernas svek med undanflykter. Nina Fex är den ständigt bedragna, som även bland kollegerna vill behaga. Kristina Törnqvists Melanie Garth, präglad av dysfunktionell relation med sin dementa mamma, balanserar på gränsen till nervsammanbrott och tycks kapabel till rysligheter, Jan Waldekranz Henry Windscape är den moderne mannen mitt i livspusslet, som ser om hus och familj, men tycks okapabel till verkliga insikter. Andreas Rothlin Svenssons Marck Sackling skryter och lider med samma emfas och Dramatendebuterande Henrik Dorsin får absolut in och annan plastisk poäng i sitt porträtt av den olycksdrabbade lärarvikarien Derek Meadle.
Simon Gray lär ha varit en stor beundrare av Anton Tjechov och möjligen finns ett anslag av den ryske dramatikerns stillsamma och tungsinta komik i det här annars väldigt brittiskt korrekta dramat. Gösta Ekmans uppsättning är klanderfri, men krampaktig och ack så tråkig.
Loading ...
