Olof Lindqvist har blivit främste uttolkare av Lotta Lotass dramatik. Han är rätt regissör att iscensätta Lotass icke-dramatiska texter därför att han inte räds dröjande tempo, drömska stämningslägen och avlyssning av rika ordvariationer i en teater som inte främst är handlingsburen.
Första akten i Klar himmel på Malmö Stadsteater är lågmälda variationer kring beskrivningen av en människa. Personen ifråga är Claude Eatherly, spaningsflygaren som gav klartecken att fälla atombomben över Hiroshima. Det handlar om en utredning av samvetets sanningsenlighet och erkännandets räckvidd.
Scenen är ett väntrum där Eatherly kallats till rannsakning. Eatherly slog in på en kriminell bana efter att han lämnat flygvapnet, och skyllde sitt beteende på samvetskval över att ha givit klartecken till bomben.
I väntrummet finns en barndomskamrat till Eatherly, hans före detta hustru, en psykiatriker, en pilotkollega, en officer, en författare. Alla figurerna vrider och turnerar frågan om ångest över bombfällningens konsekvenser, eventuellt schizofreni och alkoholism, kan förklara, och ursäkta, Eatherlys senare beteende.
Efter paus spegelvänds hela sceneriet och situationen förklaras. Det är helvetets förgård, eller Skärselden, som författaren själv antyder i ett programblad.
Upplägget är ett ordquiz, där Eatherly ska komma fram till vilket som varit det mest avgörande yttrande han fällt i sitt liv. Vilket givetvis är ”Klar himmel över Hiroshima”. Här förlorar uppsättningen sin framåtrörelse, eftersom quiztävlingen bara drar samma frågeställningar en gång till. Texten blir en frikostig parad av synonymer och ordlekar, och spelledarna strör Bibelcitat omkring sig. Eftersom Eatherly inte kan klura ut gåtan, kan hans samvete och skuld inte anses klarlagd.
Frågan är om den idéprövande pjäsen vill utröna just Eatherlys personliga samvete, eller om den generellt utforskar människans förmåga till skuldmedvetenhet, i synnerhet i krigssituationer.
Loading ...
