Ingen kan anklaga Moment teater för att inte bruka ta ut svängarna ordentligt. I Antikrundan gör de inte bara en liten runda utan tar sig en rejäl svängom i de antika tragedierna: Konung Oidipus, De sju mot Thebe, Oidipus i Kolonos, De fenikiska kvinnorna och Antigone.
Poängen med att spela dem ihop i ett svep är tydliggörandet av hur den yngre generationen obönhörligt ärver den äldres trauman och gör om dess misstag, hur det åligger alla som ingår i en ond cirkel att försöka bryta den. Och hur svårt det är. Andreas Boonstras bearbetning svänger omkring i besvärliga och tragiska aktualiteter: krig, miljöförstöring, terrorism, asylpolitik, svenskhet.
Momentapproachen har hittills varit ett framgångsrecept: man tar en klassisk text, skrynklar ihop och knögglar till den rejält, klipper och klistrar och försöker genom dekonstruktion förstå den på nytt i dag.
Adderar gränslös personlighet, infällda analyser, humor, upprepning, gummibandsutdragna scener och liveframförda låtar. Samt rånar en leksaksaffär och bunkrar rekvisita på Buttricks. Jovisst, det slemmiga fingermonstret i gummi är med den här gången också, och nu har det med sig ett helt gäng!
Resultatet smakar fortfarande bra, och har här dessutom en lite ny essens i anrättningen. Här finns plats för större, frodigare koreograferade rörelser, på en mer avskalad scen. De kollrar bort oss med dans! Även om en hel del skrik och skrän, rök och skräp förekommer i vanlig ordning upplever jag sammantaget Antikrundan som en lugnare, mer långsamt storsvepande typ av föreställning. Med pianobar.
Detta är kanske den ton som pekar framåt? För annars känns som sagt en hel del igen, och tanken föresvävar att Moment lätt kan fastna i sitt eget koncept av covers på klassiker.
Jag skrattar, störs, obehagsberörs och irriteras om vartannat – men Antikrundan ger ändå i efterhand en föraning om att det kodspråk som Moment skapat sig lätt kan cementeras: jaha, nu blev det krig med surrande militäriska leksaker, okej det signalerar väl kritik mot korkade småpojkslekande världspolitiska makter.
Till nästa svängom är jag nog sugen på att det där kontraktet med publiken ska rivas upp och något helt nytt och hisnande teaterexperimentellt ska ta vid och fortsätta knockandet.
Loading ...
