Helsingborgs stadsteaters val att sätta upp Slawomir Mrozeks Emigranterna kan vara en följd av att man hittat två skådespelare som är perfekta för rollfigurerna. Michalis Koutsogiannakis och Hassan Brijany är i alla fall lysande, när de gestaltar två män i ett källarhål.
Migrationstemat är inte det väsentliga i pjäsen. De två representerar visserligen två olika skäl att emigrera. Mannen med beteckningen AA (Koutsogiannakis) är dissident, alltså politisk flykting. Mannen XX (Brijany) är arbetskraftsinvandrare. Men den dramatiska konflikten består snarare i en filosofisk klasskonflikt – intellektuell mot obildad arbetarklass, idealist mot materialist – och en existentiellt absurd brottning med människans Sisyfoslika öde.
Det generella främlingskapets öde: att det inte finns något slut på historien, att all strävan ständigt börjar om. AA anklagar XX för att vara en slavnatur. Men den frihet han själv vunnit i landsflykten har gjort att han upphört att vara kreativ. Meningsfullhet och frihet är tomma ord, och att fördöma och förakta någon för att vara en slavnatur kan få svåra moraliska konsekvenser. Det värdiga livet kan finnas i Sisyfos ofrihet: vi börjar om, intill döden. Parets omaka samvaro är en kamp, men de är förbundna vid varann som bältesspännare och ohjälpligt beroende. Den mänskliga frihetens gräns är just det mänskliga beroendet.
Pjäsen är en bild av omsorgstvånget: de två är förvisade inte så mycket från sitt land som till varandra. Uppsättningen kanske inte lägger något väsentligt nytt till dramat, med det behövs inte eftersom texten är så rik och klok. Och framför allt räcker det klockrena samspelet till för att teaterns unika tilltalskraft ska bli fulländad. En extra eloge till Teatr Weimars Jenny Ljungberg och Johan Bergman för det funktionella scenrummet och vältajmade effekterna.
Loading ...
