Kristian Lundbergs mästerliga roman Yarden är självbiografisk och handlar om hur författaren gör klassresan tur och retur. Han går från ett trasigt hem med en psykiskt sjuk mamma, via drogmissbruk och självstudier till en position som poet och litteraturkritiker, ner till arbetslivets okända botten: timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn.
Skildringen berör omänskliga arbetstider och -förhållanden, flyttning och tvättning av exportbilar i snöglopp, bemanningsbolagens totala rättslöshet. Det är livet ”på botten av en brunn”, en nedstigning till den absoluta motsatsen till medelklassens ombonade fredagsmystillvaro. Romanens ödslighet har Malmö stadsteaters produktionsteam tolkat både visuellt och gestaltningsmässigt i sin dramatisering.
Mattias Linderoth som berättare i Yardenarbetarens yrkesuniform – gula skyddskläder, kängor med stålhätta – är ensam på en sparsamt ljussatt scen. Han omges av stålstängsel, en illustrativ sinnebild för kringskuren frihet. På stängslets platspresenning projiceras negativa videoslingor: kameraåkningar i svartvitt från kajer, havsvågor, industriområden och stadsgator.
I expressiva, intensivt känsloladdade avsnitt, som till exempel när ”Kristian” vredgat angriper kapitalismens uppdelning i mäktiga och maktlösa, blir videon till ljusblixtar och skådespelarens ansikte dubbleras med en avbildning. Anna Kölén har gjort en mycket lyhörd dramatisering. Den lyckas få med allt det väsentliga i romanen på en timma och tio minuter. Till största delen blir det naturligtvis berättarteater, men Mattias Linderoth är så skicklig i sin gestaltning att texten inte för ett ögonblick känns uppläst.
I några sekvenser visar han arbetsrörelserna på Yarden. Hans tal är ledigt, avspänt lättflytande, med små, exakt avstämda variationer i tempo och tonfall. I korta inpass gör han andra röster; arbetskamraternas repliker. När historien kommer in på barndomsminnen om den bipolära mamman, om utsatthet, flykt och droger, blir skådespelarens känslointensitet starkare; svettigt ansikte, flackande ögon, ängslan i blicken.
Det är en på alla sätt mycket fin gestaltning, som levandegör en roman; förmedlar den med kropp och röst i ett intimt och trovärdigt tilltal.
Loading ...
