Klaus-ont-Erika på Dramaten

Klaus slår sig själv i ansiktet tills det blöder, Erika ler på låtsas så att tandställningen blänker – hand i hand går barnen Mann mot psykosens gräns för att upprätthålla illusionen om att de har en lycklig barndom.
   Publiken sitter runt en nedsänkt rektangel och ser ner på dramat som utspelar sig flera meter nedanför dess fötter. Som på botten av en tom simbassäng kravlar Erika och Klaus, fint spelade av Tove Edfeldt och Robin Keller, omkring och hittar ingen väg ur sin förtvivlade utsatthet. Pappa pratar inte, mamma lyssnar inte – ingen har tid för barnen Mann.
   Lucas Svenssons manus har fått tolkningshjälp av regissören Staffan Roos och Bente Lykke Möller som gjort kostym och scenografi. Trion har gjort ett symbolladdat drama fullt av nattsvart leklust. I instuckna sångnummer blir det ibland lika sorgligt som ett skillingtryck. Andra gången blir det absurt, burleskt eller bara knasigt.
   Sammantaget blir Klaus-ont-Erika en expressionistisk lek med uttrycken som fascinerar mer än den berör. Både barn och vuxna går en smula omtumlade ut ur lokalen, yra av att ha tittat nedåt så länge, förvirrade av överflödet av spännande estetiska infall som inte riktigt leder någon vart.