Med Philip Boesmans musik tecknar Norrlandsoperans orkester ett klaustrofobiskt ljudlandskap med mörk grundton. När librettot söker sig mot det hoppfulla, drömska lättar musiken och sångarnas röster något, blir till slingor som växer uppåt – men en skymt av något otäckt, ödesmättat är hela tiden närvarande.
Svartvita filmvildar rör sig hotfullt över filmduken i fonden som skulle kunna vara ett jättelikt fönster ut mot den afrikanska natten bakom det kök där allting utspelar sig. Självlysande grönfinkar, uttjänta bildäck och ett genomskinligt trapphus med en dörr som hotfullt leder ut i intet.
Sydafrikanske regissören Matthew Wild placerar August Strindbergs Julie, Jean och Kristin på en kolonial gummiplantage år 1937. Referenserna är många: ett projicerat citat hämtat ur Karen Blixens Den afrikanska farmen (utgiven 1937) om upptäckten av ”the dark races” och hennes ”great affection for the natives” slår an tonen tillsammans med projektionen av en mjukt rundad leksaksfigur föreställande Tintin med Milou i famnen.
Två ansikten av kolonialism: välvillig exotism och seriekomik.
Strindbergs drama passar som hand i handske i sin nya omgivning. Maktbalansen som långsamt förskjuts är fint skildrad. Låsningen för karaktärerna är starkare här: svarte betjänten Jean (Njabulo Mthimkulu) och vita grevedottern Julies (Susanna Levonen) drömmar är så mycket osannolikare än i den svenska midsommarnatten. Hotellet i Schweiz så mycket längre bort, geografiskt och mentalt. Och hur skulle det sena 1930-talets Europa hantera en svart invandrare som Jean?
Den koloniala verklighet där segerherrar dragit upp räta statsgränser med linjal är en drömkrossare som krymper människornas möjligheter att rita upp gränserna för sina egna liv.
Kanske är det därför som Nokrismesi Skotas Christine har en så mycket mer framträdande och intressant roll än moraliska tråkmånsen Kristin. Här är hon sansen som kontrasterar mot de båda drömmarna.
Sångarnas insatser är alla fina och närmar sig ofta det talade ordet. Librettot lämnar också utrymme för annat än rena ord. Nokrismesi Skotas Christine går från operanynnande till att sjunga ut ett skrik som berör över den svekfulle Jean och den fallna Julie.
Loading ...
