Klaustrofobiskt på Giljotin

Scenrummet är detsamma genom hela föreställningen. En lite otidsenlig Kinarestaurang som för tankarna till svensk småstad 1980. Här utspelar sig flera års äktenskapsgräl utan någon annans insyn än den stumma Chi, servitrisen. Omslutna av blodröd sammet älskar och hatar det namnlösa paret (Reuben Sallmander och Sara Sommerfeld) varandra i ett slags Folie à deux där den största problematiken är mannens alkoholism. Ett supande som tar dem ner i helvetet och för det nyfödda barnet med sig.
   Det är en obönhörlig skildring av hur det är att leva med en alkoholist och samtidigt själv vara stark och framgångsrik, vilket pris det har. En känsla som förstärks fysiskt av det klaustrofobiska rummet utan fönster där andra människor reduceras till dockor inburna på brickor.  För om August Strindberg var förra seklets dramatiska expert på äktenskapshelvetet, så visar Kia Berglund att hon tillhör 2000-talets. Med sin pjäsdebut om paret som vill förföra, och därefter förgöra, varandra går tankarna till exempelvis Dödsdansen. Men om Strindberg stannade vid att tycka synd om människan och i synnerhet mannen, så går Kia Berglund ett steg vidare och analyserar också varför.
   Det är bra, men för långt. Ett förtätat kammarspel på dryga timmen eller två hade varit ännu mer effektfullt. Men det är kanske inte alltid lätt att ”döda älsklingar” när man både har skrivit och regisserat? En annan invändning mot föreställningen är kvinnans oförklarligt svaga motstånd. Mannen beter sig ju uppenbarligen som ett svin. Ändå blir hon aldrig riktigt galen på honom utan mer passivt uppbragd. Men det är två marginella reflexioner. I sin helhet är Älskade en av vårens starkare teaterupplevelser med en Reuben Sallmander som imponerar stort i rollen som komplexfylld manschauvinist.