Familjen och vännerna fortsätter som om ingenting har hänt. De kryper ihop tillsammans i en klaustrofobisk gemenskap skapad av dysfunktionella band. Men också dysfunktionella band är band – kanske starkare än välfungerande, syrendoftande.
Yana Ross debuterar i Sverige med Anton Tjechov, och Onkel Vanja, på Uppsala stadsteater kallad Morbror Vanja. Här stinker banden mellan människorna, kläderna och andedräkterna snarast gammal fylla. Eller pågående fylla. En aldrig avslutad fylla. Scenen bidrar till klaustrofobin, till klibbet. Framför oss en helt vanlig spelplats, bakom den pensionatet som har trånga väggar och där man i elavbrottet lyser på varandra med ficklampor.
Ross har förlagt landet Tjechov till nutid, det gamla godset är redan omgjort till pensionat med en blandning av 60-talsblommiga dukar och 50-talssoffor. Folk kommer och går – återkommer. Vi möter dem en sensommardag på Sonjas födelsedagsfest. Ensemblen vajar med flaskor i armarna, glas i händerna. Ett lojt gitarriff. Ett försök till musik. Den klibbiga hopplösheten, försöken att få bukt med livet, dagen.
Nutiden märks kanske mest i den fina ljusglimten i läkare Astrov (Yngve Dahlberg) som talar om klimatet lika självklart som det är att han måste knulla professor Serebryakovs (Gustav Levin) troféhustru Jelena (Linda Kulle/Moa Silén). Morbror Vanja själv (Mathias Olsson) super och är fyllesvartsjuk på professorn – den som han avgudat, den som han avskyr. Bottnarna är otaliga på Uppsala stadsteater. Här finns en mås i toaletten, här finns Norén. Ross har skapat en modern Tjechov som inte spelar modern – utan är det.
Loading ...
