I programmet meddelas att koreografernas uppdrag är att visa dansen som konst snarare än hantverk och underhållning. Detta får mig att undra om texten är ironisk eftersom det jag ser på scenen är en reduktion av dansen till ett hantverk (La Ribot) och till ytlig underhållning (Mathilde Monnier).
Lite längre ner i programtexten förklaras att föreställningen vill omdefiniera den performativa konsten och utmana idéer om vad som är balett och dans. Men det jag ser på scenen är det uttjatade konceptet att låta dansare göra något annat. Istället för att skapa rörelsekonst ger La Ribot dem i uppdrag att fnittrande utföra balettövningar alternativt rolla vit färg på scenen. Monnier låter dem markera rörelser i solon och duetter de genomfört under sina karriärer samtidigt som de kommenterar sig själva.
La Ribot påstås ifrågasätta de exakta ramar och krav som ställs på alla typer av arbeten. En intressant frågeställning. Men istället för att väcka tankar kring de rörelser som finns i ”arbete” blir budskapet att dans är lika meningslöst och repetitivt som att måla en vägg.
Monnier sägs vilja hylla dansarnas kreativa kraft. Men jag får intrycket av att hon istället gör sitt bästa för att ta ifrån dem möjligheten att skapa någonting alls. Konsekvent ”desarmerar” hon den antydda koreografin genom att låta dansarna kommentera sönder dansen med de beskrivande ord som används vid instudering och med serietidningsljud som ”swosch”. Om detta är att hylla dansarnas kreativa kraft så undrar jag hur det ser ut när man dissar densamma.
Jag gick till Dansens Hus för att upptäcka en för mig okänd grupp dansare, men istället för danskonst fick jag två timmar av uttjatade klichéer. Dansarnas konstnärliga uttryck kunde jag bara ana mig till. När jag lämnar föreställningen konstaterar jag frustrerat att detta är lika intressant som att se fotbollsspelare spela bordtennis.
Loading ...
