Klimax på Elverket

RECENSION/TEATER. Ett kulturkrig utspelar sig på Elverket. Spelplatsen är en visualiserad kulturens högborg, en institution inramad av enorma bokhyllor med fönster i fonden ut mot en verklighet där de obildade massorna rasar. Här inne kultiveras några få utvalda till att bli fulländade människor genom dagliga intag av poesi och klassisk musik. Anna Håkansson har sett Lisa Langseths nya pjäs Klimax.

Att denna spelplats på ett annat plan är Kungliga Dramatiska Teatern ger förstås ännu en dimension åt dramat. Den taskspark föreställningen riktar är avsedd just för oss som sitter i publiken. Underligt nog känner jag mig inte särskilt träffad, föreställningen snarare roar än oroar. Kanske beror det på att Langseth och Goulos skapat rätt kantiga karikatyrer. De fyra ”kulturlösa” adepterna går från att reagera på sin omgivning med sex, våld och självförnekelse till att unisont ikläda sig kulturuniformen bestående av svarta polotröjor, bredbågade glasögon och konversationer om Meze. Den unga ensemblen spretar i spelstilar, men ger genom sin överväldigande energi kött åt sina karaktärer.
I pjäsens kontext har omvandlingen från missanpassade förortsbor till kultiverade människor lyckats just när de konstnärliga uttryck adepterna utsätts för får dem att känna någonting. Att jag själv inte känner så mycket är kanske därför heller inte meningen? Huvudsaken är att Klimax får mig att fundera.

Anna Håkansson