”Från att ha levt på livets baksida i ett ständigt mörker så har teatern tänt lampan och nu lever jag i ljuset.” Så presenterar sig Bosse Carlsson, en av de medverkande i Unga Folkteaterns uppsättning av Lars Noréns Kliniken i programbladet. Pjäsen utspelas i en mörk miljö, ett mentalsjukhus där en rad trasiga människor vistas, men citatet syftar på en verklig, personlig erfarenhet. Produktionen är den tredje i de senaste årens samarbete mellan Unga Folkteatern, Folkteatern och Göteborgs Stadsmission. Ett lyckat samarbete, där Breaking the waves och Happyland tidigare skapat nya möten mellan människor med olika erfarenheter, vilket gett viktiga perspektiv på teaterns förmåga att berätta om det samhälle vi lever i.
Kliniken har hamnat i goda händer. Norén skrev pjäsen 1994 och den räknas till milstolparna i hans karriär, en punkt där han lämnade den borgerliga familjen och riktade blicken mot samhällets yttersta skuggsidor. Om detta vill han berätta. Dramatikerns egen röst – och ett skrivmaskinsknatter – inleder. Han talar om det vita papperets laddning, men Folkteaterns Vita scen är sliten och renskrapad på ett dystert sätt. En korridorkorsning med teveflimmer, kullvälta stolar och människor som rör sig sakta, om alls.
På tjugo år har pjäsens perspektiv definitivt sprängts. Mer än en klinik på ett sjukhus ser vi ett allmänt tillstånd. En spegling av ett samhälle som skiljer av människor, men utan tydliga gränser. Vårdarna Tomas (Edvin Löfgren) och Harry (Bosse Carlsson) bär namnbrickor, men i tankar och beteende smälter de in i kollektivet.
Det består av utpräglade individer, som den anorektiska flickan (Matilda Jelse), den hivsmittade reklamaren (Jens Petersen), den krigstraumatiserade flyktingen (Kent Kri) och de sexuellt utnyttjade (Anna Johansson och Inger Järpedal) för att ta några exempel. Men det är kollektivet, samlingen av övergivna människor som Kim Lantz och Saga Björklund Jönssons regi poängterar.
I den djupaste svärtan vrider komiken sig fram. Kitty Molins deprimerade kvinna håller ångesten stången genom ett utagerande intresse för sitt yttre. Hon och Andreas Scheffels koleriske sexualfascist utgör den ena ytterligheten. Motpolen blir Jonas Blom Bokne, den schizofrene ynglingen som ordlöst upphör att finnas till. Ett lidande med Kristussymbolik. Däremellan de som låter trivialiteternas snack dra livet vidare. Tevens Fem myror är fler än fyra elefanter samlar gänget till räknesång i korus.
Psykiatrireformen stängde under 1990-talet många institutioner. Men vart tog människorna vägen? I detta djupverkande samarbetsprojekt finns erfarenheter som gör Kliniken till en grymt avslöjande upplevelse.
Loading ...
