Är det vi som överlever tiden eller tiden som överlever oss? Funderingen, hämtad ur Aris Fioretos bok Den siste greken, smyger i kapp mig på hemvägen från premiären av Snart kommer tiden på Borås stadsteater.
Under två och en halv timme har jag skrattat och levt med i Line Knutzons skruvade relationskomedi med halsbrytande överklivningar i tiden.
Framtid och historia tvinnas samman i ett kaosartat nu. Regissören Gunilla Johansson drar veven ytterligare ett varv med sin begåvade bearbetning, där hon klonar parterna i de två äktenskapen så att varje person består av två, en äldre och en yngre upplaga. Tilltaget bidrar till både komiken och djupet i uppsättningen.
Gränserna är uppluckrade i mer än personerna. Under en renovering spelar stadsteatern c/o i Borås Wäferi och i denna forna industrilokal blandas backstage, scen och salong utan synliga gränser. Skådespelarna vid sminkborden är det första som möter publiken och kaffekokningen i hörnserveringen lägger en doftdimma över första aktens avslutning.
Mitt i detta glidande finns ändå vissa bestämningar. Amerikansk salongsjazz lägger en ton av sent 1950-tal som går igen i Linda Wallgrens och Monique Wernhamns kostym.
Vad blir det av våra livsprojekt? Hur kan och ska vi leva med varandra? Vad händer om våra lögner uppdagas? Det är djupt existentiella frågor som Knutzon slår skrattspiken i. Hennes texter inbjuder till speedad fars – det har inte minst Hantverkarnas frammarsch i landet visat – men Johansson går inte i den fällan.
Regin vågar skapa luft omkring replikerna, får skådespelarna att lita på att det de säger tar skruv. Komplikationerna och förvirringen hinner landa. Det blir ruskigt effektivt. Och roligt!
Samspel och tajmning håller hög nivå. Än drar Rebeckorna (Eva Claar och Elin Bornell) sin lans i korus, än ljuger Hilbertarna (Sven Olof Jansson och Jonathan Silén) i snabba växlingar innan de tar betäckning i bilen.
Exmaken John behöver faktiskt vara två för att orka bära sin svaghet (Lars G Svensson och Anders Tolergård är en trösterik duo). Och Ingrid (Gunilla Rydholm-Eriksson och Karin de Frumerie) skulle aldrig kunna leka världsvan utan sin självsupport.
Mot dessa fyra solospelar Tove Wirén kraftfullt som hembiträdet Oda. En sköldmö med serveringsfat och ointagligt försprång i huslig psykologi. Men även hon har en svaghet: kärleken till barnet.
Gullebarnet, som dyker upp för att fira mammans födelsedag, är den som sätter allt på sin spets. Hon har inte bara hunnit ikapp utan även förbi sina föräldrar och vuxna vänner. Gunilla Larsson gör ett fint porträtt av det kloka barnet.
Kärnfamilj och konventioner. Manliga och kvinnliga roller. Vuxna och barn. Förhoppningar och svek. Drömmar och besvikelser. Det är inte lite som stoppas in i villamodellen på scenen. Allt luftas likt en byk på de tvättvindor som fyller andra akten. Att leva både i sitt då och nu, för att våga leva framåt, är en insikt som föreställningen föder. Den känns lika befriande som det goda skrattet.