Kloning på scenen

KRÖNIKAN. Att fundera kring celldelning, eller kloning, är litet som att tänka på det oändliga, ständigt expanderande universum. Tre föreställningar, Ett vackert barn, Vi faller inte! och Cellsamma historier tangerar alla denna oändliga rymd som är sience fiction och verklighet på en och samma gång.

Människan har länge fascinerats av möjligheten att skapa konstgjort liv, som den magiskt framställda homunculus som vissa alkemister under medeltiden och framåt febrilt försökte skapa. Men önskan att skapa liv på konstgjord väg är en paradox, för utanför laboratoriets väggar har alltid de oönskade barnen funnits.
   När forskningen springer före och vi vanliga lekmän inte hinner med att uppdatera våra etiska värderingar i ett ämne, då uppstår något som kallas moralisk stress och det är i hög grad det som sker i fråga om kloning. Bra då att teatern plockar upp ämnet, vrider och vänder på det.

Ett återkommande tema i uppsättningarna är önskan att få barn, en central del i en människas liv. Medan den biologiska klockan tickar så kräver karriären sitt och heminrednings- och matlagningsmagasinen säger oss att vi ska hålla våra hem och matbord estetiska. Så finns det kurser som lär oss moderna kvinnor att hantera vår livssituation. Istället för att förändra samhället ska vi förändra oss själva och bli mer harmoniska. Ta djupa yogaandetag, inte tro att kavajen i skyltfönstret är livsnödvändig… men inse att önskan att få barn kanske är just livsnödvändig. Själv befann jag mig där för dryga tio år sedan, i det förvirrade steget mellan att bli mamma eller fortsätta leva ett liv där så att säga kavajen var viktigare än reproduktionen.
   Någonstans där, i klivet, befinner sig personerna på Judiska Teaterns scen. Deras moraliska stressnivå är hög och där tickar den biologiska klockan, karriärkvinnan fyller snart 40, hennes man vill ha barn, hon vill absolut inte vara gravid. Tack vare den genetiska forskningen finns lösningen: provrörsbefruktning och surrogatmamma. Det är bara det att gynekologen som utför det hela också är genetikforskare och bär på drömmen att klona sig själv… Ibland blir valmöjligheterna för många, människorna i Vi faller inte! bryter samman i en slags moralfilosofisk härdsmälta. Vad är egentligen barnet som de håller på att skapa och till vem hör barnet?

Om de mänskliga relationerna står i centrum i Vi faller inte! (se recension i Nummer), så angriper Cellsamma historier på Upsala stadsteater ämnet på ett helt annat sätt. Här försöker man förklara den moderna genforskningen genom en uppsluppen och infallsrik veteskaplig lunchcabarét. Förutom de tre cabaretartisterna finns en uppsalaforskare på scenen. Detta är långtifrån fråga etisk härdsmälta, uppsättningen är den första av fem vetenskapsteatrar som stadsteatern och Uppsala universitet tillsammans ska producera under tre år.
   Här får jag på ett lysande handfast vis reda på hur en kloning rent konkret går till. Genom att använda sig av två stekta ägg (ej vändstekta) och startkablarna från ett bilbatteri får man fram ett embryo. Det ena ägget får symbolisera en cell, tillexempel hudcell, från den person som ska bli klonad. Innehållet, alltså gulan, plockas ur samtidigt som ett mänskligt ägg töms på sitt innehåll. Istället förs hudcellens innanmäte in i människoägget. För att en process sedan ska gå igång, krävs elchocker. (doktor Frankenstien var inte så fel ute…) När processen är igång behövs ”bara” en surrogatmamma.
   Enkelt, eller hur? Det är bara det att surrogatmamman i Vi faller inte! är allt annat än lycklig över sin situation och inte heller är det riskfritt att skaka liv i ett ägg genom elchocker… Sedan tidigare vet vi att det går åt många lammfoster för att få fram en Dolly.

Det finns en mängd filosofiska problem kring kloning, något som Riks Drama Ett vackert barn (se recension i Nummer) tar upp. Här har de klonade barnen vuxit upp, levt en stor del av sina liv i tron att de var vanliga människor. Detta är ett välspelat kammarspel som handlar om en pappa och hans söner, varav en är originalet, de andra är kloner. Pappan är, kan man ana, en ganska trasig och ångerfull människa. Lurad av en prestigefull vetenskapsman.
   ”Jag är bara en kopia. Jag är inte den verklige”, säger en av sönerna. Vad händer med en människas identitet när han får veta att han bara är en klon? Pjäsen berättar att det inte bara är generna som gör oss till den vi är, utan också det sociala arvet. En av sönerna blir kriminell, en annan matematiker. Med samma genetiska uppsättning, växer de ändå upp till helt olika individer.
   Mina tankar kring forskning och verklighet snurrar vidare, plötsligt minns jag debatten kring DNA som rasade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. I en bunker på Kungsholmen i Stockholm hade forskare stängt in sig med sina DNA-spiraler och delar av allmänheten oroade sig över om den snart skulle få se förrymda morötter och gurkor komma gåendes längs Norr Mälarstrand. I dag är 99 procent av vår arvsmassa kartlagd. Och vi människor är genetiskt mycket lika schimpanser, grodor, till och med sallad. Men några vandrande morötter har vi ännu inte sett till.

Förr var det liksom ”pang du är död!” Nu kan man snart odla fram en ny lever (eller var nu kulan tog). Tänk om allt blir upp till oss? Kommer vi förväntas gå genom eld och vatten via olika genetiska kurer för att få barn, få ett nytt organ, slippa undan… tiden?
   De här tre pjäserna är för mig teater när den är som bäst, det vill säga när den hjälper mig att ta ställning i svåra frågor, genom att visa skeenden och ställa svåra moraliska dilemman på sin spets. Men märk väl utan att komma med några förenklade svar. När det är så här, ja då fyller teatern en verkligt viktig funktion i samhällsutvecklingen. Jag behöver inte ha en akademisk examen i medicin, filosofi eller biologi för att greppa sammanhangen. Och min dos av moralisk stress minskar. Jag ser fram mot fler vetenskapsteatrar, liksom jag alltid ser fram emot uppsättningar som vrider och vänder på sin samtid, sprättar upp tiden i sömmarna för att se efter vad som döljer sig där inuti, innanför all lullull och mainstreamludd.