Gå in på www.klungan.se. Lyssna på musiken. Föreställ dig att du måste tokfnissa samtidigt. Ungefär så är känslan av Klungan och Det är vi som är hemgiften.
Som bäst är det när Mattias Fransson drar över scenen frammumlande drastiska framtidsplaner i stil med: ”Jag ska bli mattant, ha breda höfter och stormiga relationer. Det ska jag.”
När Klungan i egerbladhsk koreografi rör sig i minst sagt intressanta gångstilar över scenen. När Sven Björklund porträtterar sjuksköterskan Annikis liv i norrbottnisk glesbygd. När Carl Englén manar till kamp mot VVS-samhället. Eller när Olof Wretling får släppa lös hela sin vilda västerbottniska berättarglädje i historien om pojken som hade spenar till fingrar. Västerbottensosten får en ny dimension.
Bäst är Klungan i det extremt korthuggna eller i de historier och karaktärer som drivs långt in i det absurda. Jag hade gärna sett några fler scener av det senare slaget. Det finns också någon scen jag helt hade kunnat undvara.
Många av karaktärerna i Det är vi som är hemgiften har funnits med i tidigare uppsättningar och radioprogram (som Mammas nya kille i P3) men återkommer nu i delvis ny form, utan stöd av karakteriserande kostymer. Flygkaptenerna har inga skärmmössor utan svävar likt galjonsfigurer i byxhällorna drivna av imaginära magvevar.
Grundkostymen med burrigt helskägg, kavaj, skjorta och blåsvarta jeans varieras med smurfblå långkallingar eller hela underställ. Vilket inte ger samma tydlighet men är ganska effektfullt som kontrast till kavajutstyrseln.
Sekunderna innan allt drar igång blir jag nervös. Tänk om mina höga förväntningar på kombinationen Birgitta Egerbladh/Klungan inte infrias? Men jo, det börjar med en exakt tonträff.
Jag tycker inte att Klungan är lika fnissroliga som i sina tidigare uppsättningar men de provar andra, något allvarligare sidor. Och det är bra det med.
Loading ...
