Två scener lägger sig framför alla andra när jag tänker på premiären av Klungans nya Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Det är dels inledningsscenen som är helt underbar. Vi befinner oss på Lars Stenbergs (Sven Björklund) smultronställe, en ”fullt fungerande fantasivärld” där Mattias Franssons Mikael Hjort äntligen har blivit ett djur. Eller åtminstone ett mellanting mellan ett djur och en trädgårdsprydnad. Här trippar Olof Wretlings och Carl Engléns bockbröder runt i Ulla Karlssons spejsade scenografi och gallrar högtidligt trädgården och varandra enligt principen varannan ska bort.
Den andra scenen som står ut är när Mattias Franssons Lacken med hjälp av Sven Björklunds Tråden ska ”släktingforska” och i soprumsmaterial söker fakta om historiska liggningar. Det går så där. Bilden av en desperat man som i smutsvita kläder omväxlande bläddrar i serietidningen Bobo och telefonkatalogen för att hitta anledningen till den ”negativa spiralen” fastnar verkligen. Liksom Mattias Franssons spastiskt obekväma dans som avslutar numret. Birgitta Egerbladhs koreografiska avtryck är viktigt och bra. Mattias Franssons plastik går utöver det förväntade och imponerar genomgående.
Ett tema i Se oss flyga (…) är familjer, scenografiskt tecknat med ett rullande, högt svajande kökspussel. Ensamma outsiderkaraktärer som Katla hittar hem och får en logisk bakgrund, morbror Sixten får ett svart får som arvinge och en farfar tvingas bli full för att underhålla barnbarnen.
Jag skulle säga att den här scenuppsättningen något mer liknar förrförra Jag är en fågel nu än mer avskalade Det är vi som är hemgiften. Personligen föredrar jag ”hemgiften”, jag vill ha mer vemod och gillar Klungan på scen som bäst när de går bort från det mer konventionella (även om det ordet är svårt att använda om Klungan) och in i det mer korthugget absurda. Samtidigt är jag glad att gruppen väljer att gå åt olika håll och inte fastna på samma ställe. Betyget är snubblande nära en femma.
Loading ...
