Har du någonsin klivit utanför dörren en dag och känt att du varit i otakt med omvärlden och att ett segt lager av skumgummi stoppar upp kommunikationen mellan dig och dina medmänniskor? Har du någonsin känt lederna röra sig onaturligt stelt och tungan ligga strax efter det du tänkt säga vilket resulterar i ett glapp mellan dig och de andra?
Någonstans där tror jag att de två karaktärerna i Kunskapsluckan befinner sig.
Klungankomikern Mattias Fransson och dansaren Kristina Viiala tydliggör i detta första samarbete med all önskvärd tydlighet alla de små överväganden som en kropp gör för att ta sig från punkt A till punkt B och alla de mikrosekunder av eftertanke som föregår svaren på de lika omöjligt formulerade som underbart absurda och förhörsliknande enkätfrågor uppsättningen är uppbyggd kring. Som: ”Har du varit med i den kommunala fritidsföreningen Lek och lust och önskar nu avsäga dig ditt medlemskap?”
I kombination med särskilt Mattias Franssons tvärsäkra / tveksamma / undrande ja / jaa / jaaa, pass eller snabba nej blir det oerhört roligt.
Och sorgligt: som när Fransson svarar ja på frågan ”Önskar du att din framtid är en annan än den du har?” med att skruvstädsleende genomföra en desperat discomovessekvens.
Visst andas Kunskapsluckan Klunganhumor och visst syns det tydligt att Kristiina Viiala är danskonstnären av de två – även om Mattias Fransson klarar sitt rörelseuppdrag mycket bra. Men Viialas och Franssons scenpersonligheter är jämnstora på scenen. Uttrycken klickar i varandra och skapar en fin helhet.
De båda missanpassades fötter leviterar ovan marken samtidigt som enkätfrågorna övergår från frågor om duet till frågor om jaget. En övergång som ger ännu en dimension: det vi ser på scenen kanske inte handlar om att lära känna sig själv, det kanske handlar om att skapa ett nytt och bättre jag? Något slutsången ger fog för. Texten drunknar tyvärr delvis i musiken, men jag uppfattar den så här: ”Att förbereda välkomstfest / för en ny personlighet”. En personlighet som inte glappar mot omvärlden.