Ett hav av gosedjur i alla former och färger, stora och pyttesmå, står uppradade på en plastig catwalkliknande scenbyggnation fylld med plastprylar, kakburkar, knivar, glatt färgat skräp. Stina Kajaso klampar in på skyhöga platåskor, svajande i en kortkort illorange plastdress och rosa strumpbyxor. Blytunga blå ögonlock med lika tunga blå lösögonfransar.
Först blir jag livrädd. Ska det bli nittiotalsytligt trashig klyschfest? Dekig lolita stapplar runt i Paul McCarthy-skräpig populärkulturperformance?
Stina Kajaso är okänd för en svensk publik eftersom hon har sin bas i Oslo, där hon utgör ena halvan av performancegruppen Sons of Liberty. Och självklart ska man bli livrädd för henne – men av rätt anledning.
För visst blir det trashig klyschfest, eller kanske snarare slakt, och vingligt stapplande i popkulturskräpet, men med den väsentliga skillnaden att Kajaso gör alla klyschorna till sina egna små slavar. Hon vrider om och vinner genom oväntad precision, musikalitet och benknäckarhårt koreograferad estetik. Smygande inser jag att hon vet exakt var minsta lilla leksaksgubbe står och när hon ska peta ner den från kanten till exakt rätt ljud.
Och det går inte att prata om yta och djup här: allt är mixat i en och samma köttkvarn, en och samma cocktail av zombiegift. Kajaso kan ha förläst sig på till exempel white trash-drottingen Lisa Carvers fanzine Rollerderby, Valerie Solanas och riot grrl-texter, förtittat sig på skräckfilm, zombiefilm, American Psycho eller Gummo, och förlyssnat sig på allt från mainstreamballader till Carolas tungomålstalande.
Hon driver med den urbana lattekulturen, skenheligt miljöpatos, nycirkus, och låter referenserna kulsprutehagla som konfetti. Eller slås sönder som den jättepiñata till värld som hon pratar om att alla tjejer ska gå loss på med brännbollsträn.
Ett pärlband (av plastpärlor givetvis) av obetalbara scener fastnar i hjärnan. Som när Kajaso och gosedjuren sjunger Kate Bush och Peter Gabriels Don’t give up tillsammans. När hon dekapiterar en grönglittrig My little pony-häst och slukar dess innanmäte bestående av rött glitter. Host host. Eller snortar en jättekokainlina av skräp med hjälp av ett jättekreditkort och en supersizesedel.
Det som gör denna traumaståupp så oemotståndlig är Kajasos fullfjädrade fysiska humor och verbala kaxighet. Men framför allt hennes ambivalens. ”Varför ta livet av sig när man kan förpesta livet för andra?” som en av hennes retsamma frågor lyder. Det är civilisationskritisk undergångspessimism och euforisk glädjeextas på en gång.
LÄNKAR
Stina Kajasos blogg
Sons of Libertys Myspacesida
Loading ...
