Äntligen! Får jag lust att säga, eftersom den indiskfödda koreografen Shobana Jeyasingh – trots att hon är en av Storbritanniens främsta koreografer – aldrig tidigare har gästspelat i Sverige.
Redan på 1980-talet chockerade hon den indiska publiken med sin fusion av västerländsk och indisk dans. En fusion som hon nu, 20 år senare, har utvecklat och renodlat till en intrikat koreografisk stil där västerländska och indiska element fullständigt naturligt förenas med varandra.
Dubbelprogrammet är en stund av ren njutning på grund av den skicklighet som finns manifesterad i koreografi, scenografi och musik. Och hos de åtta karismatiska dansarna som mycket musikaliskt tolkar den krävande koreografin.
I synnerhet i verket Faultline där Jeyasingh utforskar den manliga gemenskapen bland migrantbefolkningen.
Knivskarpt fångar den inledande videon spänningen som omgärdar dessa mäns gemenskap när en vardagsscen utan någon anledning får mig att tänka på terrorism.
I en trio utförd av Jose Agudo, Nicola Monaco och Devaraj Thimmaiah, visualiserar den lika tekniskt krävande som sensuella koreografin dessa mäns gemenskap. Den starka bindningen mellan de tre får i viss mån övriga dansare att kännas överflödiga, trots intressant koreografi och skickliga tolkningar. Men så fungerar ju gemenskap – inneslutande och uteslutande.
Faultline är ett kraftfullt verk som trots sin abstrakta och polerat eleganta form utmynnar i ett dystopiskt mörker som inrymmer en känsla av stor angelägenhet. Sannolikt är det detta som får verk nummer två att kännas som b-sidan på en hitsingel.
I jämförelse med Faultline är Bruise blood en lekfull bagatell. I koreografin fångar Jeyasingh upp det repetitiva elementet i en remixad version av Steve Reichs Bruise blood. Men den som verkligen fångar uppmärksamheten är den levande ljudmaskinen Shlomo som med hjälp av en mikrofon frambringar de mest osannolika ljudkombinationer.
Loading ...
