När koreografen och dansaren Anna Koch gästar Dansens Hus gör hon det med ett verk som verkar vilja undersöka dansens grundförutsättningar, eller själva tillblivelsen.
Tillsammans med de medverkande dansarna låter hon mönster och idéer varsamt födas och mejslas fram. Att detta sedan sker ur energiladdade kroppar som ständigt befinner sig i rörelse, även när de tillfälligt vilar, finns hela tiden med som ett grundläggande antagande.
Det som betonas är själva flödet och att en rörelse leder till en annan, antingen det är som en upprepning eller som ett svar. I Happy to be here ges de koreografiska processerna en gestaltning som är lika undersökande som de är lustfyllda.
Anna Koch har med andra ord tagit med sig sitt koreografiska laboratorium från Weld, där hon är konstnärlig ledare, till Dansens Hus lilla scen.
Dessutom framstår alla möten som sker på scenen och varje rörelse som dessa rymmer hela tiden som precis lika viktiga. Inte i meningen betydelsebärande, utan på det sättet att såväl den minsta rörelse som varje annan detalj verkligen behandlas som en helt nödvändig del för helheten. På så sätt skärps även uppmärksamheten på vad som sker i och kring det tydligt avgränsade scenrummet.
Även om man varken kan beskriva Happy to be here som publikfriande eller som speciellt estetiskt tilltalande har föreställningen en nerv och ett driv som gör att de 50 minuterna går ovanligt snabbt.
Trots att dansarna flera gånger bokstavligen vänder ryggen mot publiken eller blundar är de ändå aldrig helt inneslutna i sig själva. Istället räcker det med en enda blick eller ett ansiktsuttryck för att skapa ett förhållande med publiken och inte minst förväntningar.
Relationerna på scenen är nästan lika subtila. När till exempel Marie Fahlin eller Josefin Larson Olin lösgör sig från gruppen för att framföra ett solo är de andra medverkande ändå närvarande i sin frånvaro.
För de lyckas övertyga mig om att det som utspelar sig på scenen bara är ett litet utsnitt och en del av ett större skeende som just då inte skildras.