Med oändligt många glasögon ut över havet spejande på storebror Operahuset på andra sidan hamnsundet har det nya Skuespilhuset på Det Kongelige Teater (invigt i februari 2008) fått sjötomt med tjusig adress. Ett modernt hightechhus specialanpassat för ändamålet − något danska teaterälskare kämpat för i årtionden.
Redan vägen dit är ett nöje. Aktar man sig inte är man mer än lovligt rund under fötterna efter promenaden längs Nyhavns trendiga krogkaj, paradgatan som leder ner till det arkitektoniska palatset i tegel och glas (arkitekter Lene Tranberg och Boje Lundgaard).
Det nya Skuespilhuset i Köpenhamn. Foto: Jens Markus Lindhe
Och ja ja, det är kanske en kliché, men icke desto mindre sant – Danmark spelar i den europeiska liga som Sverige, trots Öresundsbron, ännu inte platsar i. Vinångorna möter redan i entrén och huset är som gjort för att flera sinnen ska tillfredsställas. En teatersupé i den havsnära restaurangen sätter fart på smaklökar och visioner innan det är dags att slå sig ner i salongens röda plyschfåtöljer och ge ögat, örat och fantasin sitt.
− Alsace eller chardonnay? frågar servitrisen när jag beställer ett glas vin i restaurangen före föreställningen.
Bara en sådan sak som att det går att välja. Och priset, 35 kronor för ett glas − nada. Inget husets röda med höga alkoholskatter här inte.
Föreställningen börjar klockan åtta (kontinentalt, eller hur?) och även på scenen dricks det vin. Det har Alexander Mørk-Eidem sett till. Det var han som fick äran att inviga den Globerunda stora scenen med sin radikala och totalombyggda Hamlet.
Längs väggarna radar samma stolar och balkongrader upp sig framför svarta tegelväggar på scenen som i salongen. Det förstärker teaterkonceptet, gör oss Brechtianskt medvetna om att det är ett skådespel vi ser, samtidigt som det placerar oss själva mitt i pjäsen. Första akten är ett enda stort cocktailparty med konfetti och girlanger, easy listening och smoking.
Bara Hamlet (Nicolas Bro) sticker ut. Han är ett svettigt enfant terrible med flottigt hår och döskalletröja. Spottande som en ilsken terrier bränner han av sin att vara-monolog redan i prologen. Raka motsatsen till Jonas Malmsjös streetsmarta yngling, som ler mot oss i rosa skjorta på affischplats i Stockholms tunnelbanor och i elegant svart på Dramatens stora scen. Det är som om Mørk-Eidem verkligen vill understryka att det här är ett hus där det på mer än ett sätt är högt i tak.
Men för en svenska är blankvers på danska inte alldeles lätt. När Shanti Roneys Horatio i kanindräkt gör entré från taket och talar en underlig svenska med danska ord infinner sig ett ”heureka, jag förstår vad han säger” men samtidigt en komisk effekt, som jag inte är säker på var avsikten.
Ghita Nørby i Höstsonaten. Foto: Robin Sjoldborg
På den mindre Portscenen ges Ingmar Bergmans Höstsonaten i Hilda Hellwigs regi. Ghita Nørby spelar konsertpianisten Charlotte, en roll som trots allt alltid kommer att förknippas med Ingrid Bergman. Men jorå, pondusfyllda Ghita med sitt känslosamma ansikte är förstås också hon helt rätt i rollen.
Och Hellwig har inte kunnat motstå frestelsen att visa hennes finlirande ansikte i närbild. Delar av föreställningen är helt enkelt på film, vilket kan tyckas som fusk, men fungerar märkvärdigt väl. Höstsonaten blir en stringent föreställning, som också blir begriplig för ett svenskt öra. Med en livs levande cellist på scenen dessutom.
Skuespilschef Mikkel Harder Munck-Hansen har denna första säsong bjudit in ett antal utländska regissörer till sina scener för att släppa in världen i den danska själen. Nu råkar det visserligen vara regissörer bosatta i Sverige som står för flera premiärer. Fusionerade med detta skyltfönster mot Europa är det nog ändå inte bara Alsacevinets förtjänst att min vinterfrusna själ tinar upp i något som, rätt förvaltat, kan komma att bli en kontinental smältdegel.
Loading ...
