Jag ser Peter Pan och Wendy tillsammans med tre barn. ”Jättebra”, säger femåringen, tioåringen samtycker diplomatiskt medan tolvåringen är mer analytisk: ”Jag är kanske inte målgruppen, men det känns som om de försöker göra saker för att vara roliga och så blir det inte så roligt.”
Det är inte utan att jag håller med den förstfödde. Pia Johansson har inte sparat på krutet när hon, i sin regidebut, gör flygande sagoäventyr av J M Barries saga om pojken Peter, som inte vill bli stor. Hisnande luftfärder, Michael Jackson-dans, Bollywoodkoreografier och så mycket kolsyrerök att en sittplats på första raden kanske bör undvikas för den som vill behålla klarsynen.
Att bjuda barn på ett så storslaget kalas är förstås en välkommen satsning. Liksom det faktum att allesammans på scen, från Jan Myrbrands prillige sjörövarsärling till Lina Englunds trashankiga tvilling tar hela den fantasispäckade historien på fullaste allvar och uppriktigt tycks njuta av att ge sig hän till icke-realism och äventyrliga eskapader. Med Mark Lewengood som ledsagare, Mikael Skoglunds femmannaorkester som spelar Martin Östergrens sköna musik och ett dussin studenter från dans- och cirkushögskolan får Anton Lundqvist all den hjälp han kan önska för att fylla sin Peter Pan med drömsk och pojkig esprit.
Tillsammans med syskonen Darling ger han sig av från familjens lilla stuga, över Stockholms takåsar och broar, genom den magiska rymden (som placerats strax ovanför parkettpublikens huvuden) till landet Någonstans. Det lilla fladderljuset – retstickan Tingeling – dumpar han på vägen, men med hjälp av en entusiastisk och troende publik (påhejad av Levengood) väcks hon till liv. Och just då, när vi alla – vuxna som barn, kulturpolitiker som företagsledare – står där och skanderar att vi tror på älvor, känns allting alldeles underbart kollektivt och möjligt, ungefär som när Usain Bolt vinner 100 meter på världsrekordtid och alla är alldeles säkra på att han kan springa ännu fortare nästa gång.
Att Wendy (Ida Engvoll) inte vill agera mamma åt pojken Peter, som hon helst vill kyssa, kan alla utom Peter själv förstå. Att hon till slut mammavägrar och vill åka hem till barnkammaren igen, inger väl för övrigt visst hopp, apropå debatten om barnkulturens stereotyper.
Men så var det det där med skojeriet. Ängsligt laddar Pia Johansson sin uppsättning med vitsar och rättfram situationskomik. Här ska styras upp, skrikas och röjas. I längden blir det allt lite tröttsamt och jag längtar efter något mindre, stillsammare och mer sofistikerat.
Men jodå, femåringen har kul!
Loading ...
