Vilken grym värld, där vansinniga leder blinda. När William Shakespeare och Aribert Reimann möts i det sinnesförvridna mörkret, är det påfallande hur Reimanns musik verkar strömma rakt ut ur kung Lears förtvivlan – den är helt enkelt kongenial med den engelske tragödens diktning om hopplösheten och futtigheten i det mänskliga varandet.
Jag har sällan blivit så drabbad på Malmöoperan som här, när regissören Stefan Johansson trycker upp verket i ansiktet på publiken och skapar en närhet som, på samma sätt som musiken, inte går att värja sig emot.
Orkesterns 88 medlemmar syns i huvudrollen över hela scenen, bakom den transparenta projektionsridån, och framför dem på det övertäckta orkesterdiket agerar sångarna kompakt och tätt inpå varandra. Att ha orkestern i blickfånget är självklart, för hos Reimann ÄR musiken undertexten: Hela tiden fokuserad på dramatiken och med allt förföriskt melodimaterial bortskalat, så att den stenhårda dramatiska kärnan ska glimra i kolsvart.
Den åldrade Lear vill dela upp sitt rike mellan sina tre döttrar, men i stundens känslosvall begår han det oförsvarbara misstaget att inte ge en tredjedel till sin favoritdotter (han vet att hon älskar honom) bara för att hon inte vill leverera retoriskt kärlekssmicker likt sina makttokiga syskon. Lear får därför sista delen av sitt liv sönderfrätt av en ånger som övergår i total galenskap.
Att berömma enskildheter är egentligen inte rätt, eftersom uppsättningen är en monumental, kollektiv seger där Malmö operas alla resurser samverkar till fulländning – inte minst övertygar rollbesättningens kvaliteter, som både ger intrigen rätt temperatur och bjuder orkestern och medspelarna vokalt motstånd. Jag konstaterar att titelrollens Fredrik Zetterström har en passande skärpa i sin baryton och att Matthew Shaws countertenor – i dubbelrollen som hertigsonen Edgar/den vandrande token Tom – ljuder tjutande övergivet i scenerna ute på Shakespeares ogästvänliga hed i slutet av första akten.
Av Aribert Reimann (som kom upp på scenen efter premiären i lördags och entusiastiskt tackade de medverkande) kan man sig lära mycket om musikdramatik. Han är en mästare på orkestertextur; lägger ut en levande, stråkvävd klangmassa som stiger och sjunker men aldrig släpper taget, som alltid står med knutna nävar i fickan, beredd att med brass och slagverk bevisa vad den går för. Emellanåt arbetar han på ett filmmusikaliskt sätt – han förebådar skeenden och förstärker passager – men oavsett vilket, så låter han aldrig orkestern skjuta sången i sank.
Ja, det är briljant.
Loading ...
