Nya vindar blåser på Folkteatern i Göteborg. Sockerpiller är den första produktionen i allt det nya och då i lånade lokaler hos anrika Aftonstjärnan på andra sidan älven.
Det kollektiva lyser starkt här, liksom på flera andra av stadens scener just nu. Delar av ensemblen har själva bidragit till texten tillsammans med dramatiker som Dennis Magnusson, Mats Kjelbye och Lina Ekdahl. Människans förväntningar på tillvaron är det paraply som allt samlas under, menar teatern och manar publiken att skruva ner desamma innan vi ens gått in i salongen.
I den löst, stundtals alltför löst, sammansatta kavalkad av scener och musiknummer som radas upp möter vi människan och hennes dilemman från spermie till åldring. Lars-Eric Brossners regi spelar på igenkänningskomikens strängar, effektivt och stundom hiskeligt roligt.
Ensemblens kraftfulla kvinnliga trojka, Lena B Nilsson, Ulla Svedin och Helena Thornqvist drar rättvist hem kvällens största skrattsalvor. Svedins komplicerade, moderna familjematematik ur femåringens perspektiv är snyggt träffande liksom Lena B Nilssons intensiva längtan efter ”ett litet jävla internationellt genombrott”.
Men det är Helena Thornqvists malmöitiska genusmedvetna uteliggare som vässar till föreställningen och lyfter den från sin av och till alltför tramsiga, nostalgiska och lättviktiga nivå.
För visst spretar det ordentligt och visst är en del nummer i detta karamellkok inte alls särskilt lyckade eller ens förankrade.
Men Jonas Sjöqvists underdog till gaisare är hur som helst ett mycket rörande porträtt om hängivelse och aldrig döende drömmar. Lars Magnus Larsson berättar nära och personligt om hur han i april slutade att vara barn, och Anders Granell påvisar tvetydigheten i hur han lärde sin åttaåriga dotter att ta nacksving på killarna som retades i skolan.
Den ”lättillgängliga, konstnärliga Folkteatern” som Lars Norén och Ulrika Josephsson presenterade i augusti har fått sin början i Sockerpiller. Och det känns som om en plattform att bygga vidare från. Kollektiv i all sin spretighet men med ambitionen att säga något om vår samtid fungerar den faktiskt vid några tillfällen som ett litet lyckopiller.