Revisorn har i Göran Stangertz uppsättning förlagts till ett dunkelt sovjetiskt 30-tal. Nikolaj Gogols ständigt aktuella pjäs om en liten landsortsstad präglad av korruption, maktfullkomlighet och angiveri kunde knappast få en tacksammare inramning.
Här hotar inte bara Gulag utan också Josef Stalin själv, vars namn man likt en annan Voldemort inte ens vågar uttala. Scenografin är rysk så det förslår med dekorerade husfasader flankerade av det huckleklädda folket som ser ut över publikhavet. Fasadens insida består av jättelika bokhyllor fulla av mansstora utgåvor – stadens alla försyndelser i inbunden form kan tänkas. Scenbytena återföljs av någon form av strupsång, en guttural påminnelse om vår innersta natur.
Så rullar historien igång, en anonym revisor ska ha skickats till staden och borgmästaren, gestaltad av Ingvar Hirdwall, har kallat dess långt från rumsrena digniteter till sig för att lägga strategi. Hirdwall ger i sin trevande spelstil och sitt sökande efter ord en föraning om det ovillkorliga nederlaget. Den slemme mutkolven blir i hans gestaltning mer en förvirrad gammal man. Hos varje karaktär Hirdwall gör finns en sorg och det är vackert så, men det som vinns i eftertänksamhet förloras dessvärre i tempo. Det går märkvärdigt långsamt, transportsträckorna är långa och många. Uppsättningen hade mått bra av några välplacerade strykningar.
Stangertz försöker kompensera med att låta den resterande ensemblen spela ut farskorten desto hårdare. Henrik Johansson i tjusarmustasch och kritstrecksrandiga kostym gör bedragaren Chlestakov i sedvanlig livsnjutartappning. Åke Lundqvists livrädde lärare sticker ut i det övriga mustiga rollgalleriet och excellerar när han tjänstvilligt puffar sig till svimningsattack på den cigarr han påtrugats.
Stangertz ambition att roa manifesteras kanske tydligast i duon Michael Jonsson och Kristofer Franssons Bobtjinskij och Dobtjinskij. Utstyrda i färgglada tatardräkter och med ”ursprungliga” manér – de använder vare sig stolar eller bestick – rör de om i salongerna. Men hur mycket Fransson än blixtrar med sina guldtänder och hur många ”r” Jonsson än sväljer lyckas de inte överrösta känslan av att föreställningen fastnat i sitt skildrade 30-tal.
Loading ...
