Om mannen ofta framställs som en pilsk charmör på scenen (Don Juan), så blir kvinnan bara bitter av kärleken. Åtminstone om man ska se till aktuella pjästitlar som Bitterfittan och Petra von Kants bittra tårar.
Den senare, av Rainer Werner Fassbinder från 1971, handlar om en framgångsrik modedesigner, 35 plus, som blir handlöst förälskad i en yngre kvinna. Ett inte ovanligt scenario om det inte vore för att modedesignern i fråga också är en kvinna. Att Petra dessutom har en sadistisk ådra som får henne att plåga sin stumma allt-i-allo Marlene, gör henne än mer tabubelagd sedd med en heteronormativ blick.
Hugo Hanséns regi sätter fokus på konsumtionssamhället och det faktum att allt inte kan köpas för pengar. Här möter vi en uppdaterad Petra (Pia Johansson) med designkläder (kostym: Zofi Nilsson), en ständigt pipande mobil och det mobila kontoret samlat i en bärbar dator.
Men en spricka i fasaden symboliseras av den kuvade assistenten Marlenes (Jessica Liedberg) kavaj som bär ett rått snitt på ryggen. För vad som bekant inte går att köpa är lycka, åtminstone inte beständigt. Petra får förvisso den unga kvinnan Karins kropp (Helena af Sandeberg), men själen tillhör hennes man. Så målas en personlig tragedi upp.
Det är bra att institutioner som Stockholms stadsteater sätter upp pjäser med en alternativ kärleksproblematik, i det här fallet som ett startskott för samarbetet med Europride. Problemet kan vara att den blir just institutionaliserad. Här verkar teatern exempelvis vilja gardera sig mot en publikflopp genom att ta in en folkkär skådespelerska ”känd från tv” i rollen som Petra, mer förknippad med komedi.
Missförstå mig inte, jag älskar Pia Johansson, men hon är inte den första kvinna jag skulle ”casta” för rollen som lesbisk despot i en sadomasochistisk kärlekspjäs av Fassbinder. För även om det ligger i betraktarens ögon, så blir gestaltningen för mycket feelgood.
Vi är vana att skratta åt Pia Johansson och därför skrattar vi också åt henne även i den mest tragiska slutscenen när allt går upp för henne: sveket från den yngre kvinnan som inte alls är kär i henne utan bara är ute efter hennes kontaktnät och pengar, den stympade relationen med mamman (Iwa Boman) och dottern (Hanna Ahlström), samt den sadomasochistiska sidan som får henne att förnedra Marlene och den skvallersjuka väninnan Sidonie von Grasenabb (Lena Nilsson). Här hade jag nog hellre gråtit i sann katarsisanda.
Ändå håller pjäsen en hög kvalitet med ett tankeväckande tema samt en skicklig ensemble där jag särskilt vill framhäva Jessica Liedberg i den stumma rollen som Marlene. Ur det perspektivet är den klart sevärd och får en svag fyra av Nummer.
Fotnot
Bara detta om ovanan med att sätta upp ”kvinnopjäser” på små scener. Jag klagade på det redan med Bitterfittan som spelas på Uppsala stadsteaters minsta kaféscen och gör det även nu när Stockholms stadsteater ger Petra von Kants bittra tårar på pyttelilla Bryggan. Vad är det för fel på Klarascenen? Kom ut ur garderoberna, kvinnodominerade teater!
Loading ...
