Nej, Lonely Planet är, precis som alla andra pjäsmanus som gruppen Komonq tar sig an, en pjäs med ett queer-perspektiv. Det innebär inte att gruppen gör queerteater. Eller homoteater. Eller lesbisk teater. Detta är både Pelle Hanaeus, Komonqs projektledare, och Wilson D. Michaels, regissör och konstnärlig ledare, oerhört noga med att poängtera. Och varför är det då så viktigt att att belysa en skillnad mellan dessa två begrepp? Enligt Wilson finns det annars en risk för att marginalisera sexuellt oliktänkande ännu mer än vad man redan gör idag, nischa för att använda ett 80-tals-ord. Vad Wilson och Pelle vill är istället att integrera alla former av oliktänkaden – oavsett sexuell läggning – i det samhälle och den teater som redan existerar. Alltså, inte skapa ännu en utanförgrupp inom gruppen.
VARFÖR BEHÖVS DET DÅ EN QUEERTEATER I SVERIGE?
Pelle: Rent personligt kände jag behovet av att få jobba med teater där min egna utveckling kan motsvarars av scenens. För mig har det sceniska queer-perspektivet också blivit som ett slags nästa steg i ”komma ut”-processen, från att ha befunnit mig i en sexuell identitet som började bli vardaglig och bekväm, så blev det här ytterligare en utmaning: att inte sluta ifrågasätta identitetens begränsingar, inte slå sig till ro.
Wilson: Jag är amerikan, född i Miami, utbildad till – och yrkesverksam som – skådespelare och regissör i USA. Detta var min primära identitet när jag kom till Sverige. Den teater jag satte upp i USA gjorde jag ur ett slags multikulturellt perspektiv. Jag försökte ta upp klassfrågor, frågor om ras och frågor om sexualitet i mina föreställningar. Det är alltid något som har varit viktigt för mig: hur ska man bemästra dessa problem och finna en slags balans i samhället? När jag sedan flyttade till Sverige för 3 1/2 år sedan, så visste jag väldigt lite om svensk kultur. Jag hade inga fördomar. Jag såg framför mig att Sveriges sociala välfärd fungerade fantastiskt – till skillnad från i USA – men sedan, när jag mötte den verkliga svensken på arbetsplatsen eller på gatan, så upptäckte jag ett enormt glapp mellan hur lagarna för social välfärd ser ut i Sverige och hur det egentligen ser ut i samhället på riktigt. Plötsligt tvingades jag exempelvis identifiera mig själv som en invandrare. Sedan började queerteorierna komma till Sverige från USA och plötslig fann jag att det jag själv hade forskat i på Universitetsnivå hemma, var helt nytt här. Jag såg också på forskningen med nya ögon. Jag kunde börja fokusera på normer istället för majoriteter och minoriteter. Hur normer fungerar i samhället, hur normer skapar behovet av att bygga en hiearki. Det fick mig att vilja starta en teater med ett queerperspektiv.
Anne på Grönkulla går till reträtt. Hon sökte en homoteater, men fann en queerteater, hon är… nej, inte besviken, utan berikad. Om du vill veta mer om vad Komonq står för, så föreslår jag att du går in på deras hemsida som finns som länk på denna sida.Där finns ett helt manifest som klargör ideérna.
Se en video
En video med Komonq finner du i avdelningen Min scen under rubriken Strålkastaren.
Loading ...
