Det känns som om Björn Säfsten med sitt nya verk Compact conversations har velat fördjupa och renodla sitt koreografiska språk ännu mer än vad han tidigare gjort. Vilket har resulterat i ett tätt men ändå inbjudande verk som under 40 minuter aldrig tappar fokus.
Säfsten får mig att koncentrerat vilja följa allt det som sakta utspelar sig i scenrummet framför mig. Redan från början och ända till slutet fångar de tre dansarna min uppmärksamhet och gör mig medveten om varje andetag, blick eller rörelse.
Att de tre dansarna, Anja Arnquist, Sophie Augot och Madeleine Lindh, har samarbetat med Björn Säfsten kring det koreografiska materialet kan man dessutom ana av deras starka och koncentrerade närvaro både i sig själva och i sina inbördes relationer och förhållanden.
Från inledningen med de långsamma förflyttningarna över golvet i sittande ställning i det annars tomma rummet, och med Sophie Augots oroliga blickar när hon ser sig om över sin egen axel, till hennes korta solo slås en tydlig ton an.
Det kompakta scenrummet på Fylkingen gör också sitt till för att förtäta stämningen. Den både klaustrofobiska och melankoliska atmosfären förstärks dessutom fint av Joanna Zawiejas videofilm av en tom lägenhet, samt av Victor Saiz knastriga och elektroniska musik.
Precis som i Cuatro estaciones från hösten 2008 ser inte en enda rörelse ut att finnas där av en slump eller utan en medveten tanke. Tvärtom, varje rörelse mejslas omsorgsfullt ut samtidigt som pauserna – eller kanske rättare sagt tomrummen mellan dem – är lika viktiga.
Det kan låta teoretiskt och skulle kunna bli övertydligt men här blir såväl rörelserna som mellanrummen istället till självständiga beståndsdelar i ett gemensamt flöde. Om man vill skulle man faktiskt kunna beskriva Compact conversations som en verkligt lågintensiv föreställning – fast då med betoning på intensiv.
Loading ...
