Björn Säfstens nya verk har arbetats fram i samarbete med de elva dansarna, som vanligt med Anja Arnquist och Sophie Augot i spetsen. Titeln Corduroy kommer från namnet på ett tyg som på svenska heter manchester och som beskrivs med ord som komplext sammanvävt, slitstarkt och oglamoröst.
Och så skulle man även kunna beskriva Säfstens koreografi.
Dansarna är iförda löst sittande åttiotalsinspirerade kläder som i kombination med koreografins vardaglighet för tankarna till de postmoderna pionjärerna. Men under den vardagliga ytan är koreografin just så exakt som Säfstens koreografi brukar vara.
Ser man till exempel på dansarnas Converseklädda fötter ser man att varje steg utförs med millimeterprecision. Koncentrationen på scenen är så stark att den snabbt försätter mig i ett meditativt tillstånd.
Slitstarkheten testas när Sophie Augot och Per Sundberg genomför en utdragen repetitiv fallsekvens efter att scenen täckts av ett inbjudande mjukt rött manchestertyg. Gång på gång faller de och gång på gång tar de sig upp igen.
I upprepningen uppstår en laddning som förhöjer innebörden i den enkla scenen. Laddning uppstår också i inledningen då Anja Arnquist ensam på scenen genomför ett långt minimalistiskt solo. Som i tidigare verk av Säfsten är det Arnquist och Augot som bär upp koreografin och som tidigare verkar de tre ha en mycket inspirerande effekt på varandra.
Inspirerande är också Susanna Hedins läckra ljusscenografi bestående av ett tak fullt av runda lampor som dimmas upp eller ner i samspel med koreografin. Och med den suggestiva musik- och ljudkompositionen av Victor Saiz som binder samman koreografi och ljus till en organisk helhet.
En helhet som jag verkligen hoppas kommer att visas mer än en gång eftersom dans som låter betraktaren vila i sig själv är något som verkligen behövs i vår hetsiga samtid. En omarbetad version av verket kommer att visas i serien Performancexhibition på Magasin 3 i april 2011.
Loading ...
