On point(s) only är tillsammans med ssolo det mest inträngande, krävande och givande Caprioli skapat under senare år. Kompromisslöst tvingar det sig på mig. Min uppmärksamhet dras in i Panajotis Mihalatos videoinstallation som visas på scenens sidoväggar, men lämnar fondväggen vilsamt mörk.
Tomrummet mellan bildväggarna fylls av Carsten Nikolais elektronmusik och av de fyra dansarnas närvaro. Skickligt genomför de Capriolis minimalistiska koreografi som söker sig mot dansens grunder.
Koreografin präglas av maximalt reducerade rörelser och subtila förskjutningar som genomförs av dansare som med stor sensibilitet iakttar och reagerar på sina egna och de andras rörelser. Men här finns också fragment av vad som skulle kunna kallas Capriolis stil och interaktiva moment då dansarna manipulerar videoverket. Det är imponerande att se att Caprioli har modet att utforska nya vägar och ifrågasätta sig själv – istället för att följa tryggt upplogade fåror.
När jag efter föreställningen vandrar hem genom den påskaftonsöde staden, med ett ännu ljummet ägg vilande i min vänstra hand, känner jag mig lika avslappnad som om jag mediterat.
Loading ...
