Så skönt det är när ett invant begrepp som ”Ju fler kockar desto sämre soppa” får rakt motsatt betydelse. Tvärtom faktiskt när två av landets främsta unga scener; Regionteater Väst och Stockholms Stadsteater i Skärholmen, slår sig ihop. Genom vad som framstår som ett stort grupparbete – många namn finns med i manusrutan! – ger de en klart artikulerad röst åt ett enda enskilt öde. Dessa kockar fyller sin teatergryta med grönsaker och kryddor som får sjuda länge och slutligen reduceras till en liten, men smakrik, fond.
Nu är Peter Lorentzons gestaltning, som vi i hög grad får genom hörlurar, visserligen mycket långt borta från köket, men själva företeelsen; att krama essensen ur något mycket stort, är ungefär densamma.
Formen för föreställningen som, efter vad jag förstår, bygger på Peter Lorentzons egna upplevelser men som fiktionaliserats, dramatiserats och förtätats, är klart annorlunda och lika nyfiket uppfordrande som mycket annat vilket brukar framföras av de båda teatrarna i respektive del av landet.
Research innebär bokstavligen en efterforskning, en undersökning och därmed också ett läkande av såren efter de övergrepp skådespelaren Peter Lorentzon utsattes för som 20-åring. Han överfölls oprovocerat av nynazister som hotade att märka hans familj och skar in hakkors på hans armar. Allt som en hämnd för Peters antinazistiska åsikter. Övergreppet fick förödande konsekvenser. Skärsåren läkte, men ärren utanpå och inuti stannade och kom att påverka hela Peters fortsatta liv. Ångest över att detta kunde hända. Skräck för återupprepning. En känsla av att förkrympas inifrån. Rädsla för att kränkningen skulle bli känd.
Men varför inte berätta? Ja det är bland annat just den frågan Research så väl belyser. Som så vanligt vid övergrepp vänder vi ofta smärtan och den självpåtagna ”skulden” inåt. Det gäller vid misshandel och våldtäkt, vid rån eller andra övergrepp. Människans förmåga att deformeras av skuld är generell.
Därmed beskriver och belyser klassrumsproduktionen Research något mycket vidare och större än det enskilda ödet. Carolina Frändes regigrepp, att låta allt förmedlas till publiken genom ett hörspel i lurar, känns inledningsvis något märkligt, men valet blir under berättelsens gång allt mer självklart. På scenen framför oss sitter Peter Lorentzon och Mari Hansson tysta. Deras ordlösa närvaro tydliggör skillnaden mellan utsida och insida. Utanpå leende lugn, ibland tar Peter Lorentzon till och med några närmast förströdda danssteg och tuggar på en grön dammsugare till termoskaffet. Inuti en berättelse om kaos. Research synliggör smärta, men visar också vägen ut ur den. Jag blir berörd.
Loading ...
